Recension: 3 Utställningar på Accelerator

The Owl of Minerva och Aerpiemaahtoe på Accelerator undersöker vad kunskap är och bjuder in till reflektion kring hur den formas och erfars. Båda utställningarna försöker förflytta oss till ett kunskapssystem som verkar i kroppen, men de gör det från två olika håll. Den ena rör sig genom kropp, ljud, rytm och intuition. Den andra genom språk, landskap, arv och en historia präglad av kolonialt våld.

RECENSION:
The Owl of Minerva och Aerpiemaahtoe
Accelerator, Stockholm
12 sep 2026 – 14 feb 2027

Av: Marianne Soronen

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Stina Fors, Nutcracker. Foto: Jean-Baptiste Béranger

"När kunskapen lämnar huvudet och tar plats i kroppen."

När jag kliver in i The Owl of Minerva möts jag av ljud som kommer från flera håll samtidigt och fyller rummet. Röster, ljudkonst och ljud från videoverken krockar och skapar ljudmässigt en stökighet. Två dansare rör sig genom rummet i takt med musiken, tre videoverk pågår parallellt med kroppar som rör sig men det som överröstar rummet är en docka som pratar. I mitten har en publik satt sig ner på en ö av kuddar och hängande högtalare.

Jag sätter mig ner och riktar blicken mot dansarna. Musiken, vibrationen från golvet och de två manliga dansarnas rörelser skapar efter en stunds sittande en nästintill andaktsfull rytmisk och kroppslig närvaro i Öbergs/Arvefjords Wonder Waves, 2026. Viktor Fröjd och Jon Bugge Mariussen rör sig till musik av Olof Misgeld och ljud av Elize Arvefjord,

NUGs (Magnus Gustafsson) platsspecifika graffitikonst, Utan titel, 2026, breder ut sig längs med väggarna och samspelar som en fond till rörelserna och ser ut ha skapats med ett flöde av snabba svepande kroppsrörelser. Den svarta färgen ringlar lika intuitivt som dansens rörelser.

Det finns ingen självklar början eller slutpunkt att hålla fast vid. Man befinner sig snarare i ett pågående skeende i tid, rum och dansarnas kroppar som rör sig runt oss sittande besökare som samlats på golvet mitt i rummet. Närvaron är laddad mellan dansarna, musiken och publiken.

Efter nästan en timmes betraktande förflyttar jag mig in i ett annat rum, på en stor skärm utspelas en scen med två män som i stället dansar till orientaliska och rytmiska toner. Männen som kommer från olika generationer dansar i vardagliga kläder och med stor inlevelse. Det ser ut som de kommunicerar till eller mot varandra. Den äldre ser ut att förhålla sig till melodin med mjukare rörelser och den yngre dansar mer rytmiskt. Konstnären och musiken Hassan Khan har iscensatt och rekonstruerat en verklig danshändelse hämtad från Kairos gator. Khan utgår från bekanta och allmängiltiga förhållanden med dolda personliga referenser i sitt verk, Jewel, 2010.

Hassan Khan, The Abject and The Sublime, 2025. Stina Fors, Nutcracker. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Tillbaka i stora utställningsrummet och till videoverken som placerats rummets olika hörn. Ytterligare en man, rör sig irrationellt och aggressivt i vit skjorta och svarta kostymbyxor i ett vitt rum utan musik, som om han bråkar och fäktas med någonting osynligt. Meir Eshel (Absalons) cirka 50 sekunder långa kroppsliga utbrott i videoverket Bataille, 1993, lämnar ett oroande avtryck.

Absalons andra videoverk, Proposition d’Habitation, 1993, som direkt översatt betyder ”bostadserbjudande”, präglas av en systematisk ordning. Klädd helt i vitt rör han sig i en vit cell som tycks vara för liten för honom. Rummet består av abstrakta vita former som antyder vardagliga funktioner, mellan vilka han förflyttar sig som mellan olika stationer. Det monokromt vita uttrycket och de repetitiva enkla rörelserna skapar en absurd känsla av meningslöshet och för tankarna till hemmets monotona vardagsrutiner.

Utställningen består mestadels av tysta kroppars rörelser som intuitivt svarar till musik, rumsliga och sociala situationer och blir nästan övertydligt i förmedlandet om hur kroppslig kunskap kan uttryckas.

Den enda konstnären som använder rösten är Stina Fors. Med sitt videoverk Nutcracker, 2026, låter hon två dockor stå i förgrunden, där hon själv agerar buktalare. Rösten skapar stundtals en förvirring om vem den tillhör. Genom dockor, speglar och improvisation undersöker Fors rösten som något som kan röra sig mellan kropp och omvärld. Den inre röstens irrationella och slumpartade repliker blir genom dockan en yttre röst, och upplöser gränsen mellan kropp, språk och materia.

Utställningen lyckas stundtals förflytta min riktpunkt från det resonerande och rationella hjärnan till det som känns och verkar i kroppen titeln, The Owl of Minerva som refererar till Hegels berömda bild av Minervas uggla, en idé att förståelsen av en historisk epok blir möjlig först när den redan är på väg att ta slut-Minervas uggla börjar flyga först i skymningen.

När jag till slut lämnar rummet finns inga tydliga svar kvar. Däremot finns rytmen från dansarna, vibrationerna i golvet, rösterna och de kroppar som fortsatt röra sig någonstans i minnet. Kanske är det just där utställningens kunskap finns – i det som dröjer sig kvar i kroppen innan det har fått ett språk.

Installationsvy Aerpiemaahtoe, Accelerator. Foto: Jean-Baptiste Béranger

När konsten blir bärare av ett arv

I det intilliggande rummet pågår utställningen Aerpiemaahtoe, ett sydsamiskt begrepp som kan förstås som traditionell kunskap eller arvskunskap. Utställningen består av verk av sex konstnärer och är en fortsättning av Art and truth telling som tidigare visats på Umeå bildmuseum och nu senast Sanningar genom konsten på det samiska museet Gaaltije i Östersund. Jag har följt utställningarna och många av verken känns igen, några har fallit bort och några har tillkommit. Trots de olika tidigare rumsliga utställningskontexter och namnskiftet från Sanningar genom konsten och Art and truth telling så är berättelsen densamma.

Att se och recensera en utställning för tredje gången är både på gott och ont. Att lyckas se samma verk utan att förlora skärpan kan i stället inbjuda till en viss fördjupning av verkets konstnärliga kvalitéer eller skapa nya betydelser.

Det första jag möter är en stor trästomme till en kåta, mitt i rummet hänger trummor i en bågformad rad och på väggen finns en serie abstrakta kartliknande motiv föreställande landsgränser. En film med fjäll landskap projicerad på en stor filmduk skymtar längst bort i rummet, utställningen känns luftig och avskalad med dämpat ljus. Ljud av jojk och suggestiva toner ekar i rummet. Både kåtan, målningarna och trummorna och ljudet är välbekanta.

Så även Anneli Bäckman, utställningens curator som berättar om språket som bärare av kunskap och lyfter fram den samiska kunskapen som ett sammanhängande system där människan, djuren, markerna och det andliga är sammanbundna. Att språket även finns i presentationen och verkens titlar är i sig en kunskapshandling och gör mig medveten om allt jag inte vet.

”Jag inser att jag inte bara har klivit in i två olika utställningar utan i ett pågående samtal mellan olika sätt att veta.

I ett universitetssammanhang, där vetenskapliga kunskapssystem historiskt haft en stark position av historieskrivandet, introduceras här ett annat sätt att förstå relationen mellan människa och värld, en kunskapstradition med egna språk, erfarenheter och former för överföring men ibland tippar vissa verk över till att handla mer om en antropologisk presentation än om konst.

Installationsvy Aerpiemaahtoe med verk av Julia Rensberg, Elme Ämting och Sissel M Bergh. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Det blir särskilt tydligt i ett utställningens nytillkomna verk Julia Rensbergs Daebpene veasoem (Häromkring lever jag), 2026, som är en ställning av björk, gjord med samisk traditionell byggnadsteknik. På ställningen hänger suejnieh (skohö) på tork, ett material som användes i skor för att hålla dem varma.

Även Rensbergs Dubpene gaskene (Där borta i mellanrummet), 2026, som även den är byggd enligt samisk byggnadsteknik och består av otnerassh (kraftiga bågstänger), och är en stomme till en kåta, med inristningar och detaljer som bär på symboler och kunskap. Det är tydligt att Samiska kunskapstraditioner och ursprung ska väckas, återupptäckas, förmedlas och fortsätta att verka i modernitetens nu och ställningarna till kåtan och skohön blir en symbolisk bärare av dessa men som samtida konstverk i en konsthall saknar jag ett visuellt lager av något.

Avant Joiks verk Can we Reconcile? som tar sin utgångspunkt i spelfilmen Skierri – dvärgbjörkarnas land från 1982, lyckas knyta samman dåtid och nutid på ett sätt som får min tidsuppfattning att försvinna en stund. Frågorna i det äldre filmmaterialet aktualiseras som en pågående erfarenhet med hjälp av pålagda visuella lager, suggestivt ljud och jojk av Avant Joik som består av Matti Aikio, Katarina Barruk och Maja Solveig Kjelstrup Ratkje. Det blir plötsligt påtagligt hur tiden upplöses, när jag tittar på filmen, nu en tredje gång.

Aerpiemaahtoe återupptar med sina verk olika och personliga röster om vikten av traditionens överföring men också frågor om förlust. Elme Ämtlings Sjeltie 1725 (Åsele 1725) gestaltar denna förlust konkret. Tjugosex trummor hänger i en bågform genom rummet och refererar till de 26 samiska trummor som beslagtogs av präster vid Åsele ting 1725. En trumma hänger för sig själv ovanför de andra, som om den är på flykt på väg undan konfiskeringen. På varje trumma finns pålagda arkivmaterial av bilder och texter som alla anknyter till händelsen i Åsele, 1725. Verket rymmer både sorg och återtagande där den tidigare förbjudna trumman som var ett viktigt andligt redskap nu hänger fritt till allas åskådan.

Aerpiemaahtoe är som sagt en del av sanningskommissionens arbete och rapport som ska överlämnas till regeringen i slutet av september, därför blir konsten ett sätt sprida och förmedla sanningar och arvskunskap som berör den samiska kulturen. Stundtals upplever jag dock att Aerpiemaahtoe är närmare museets och antropologins sätt att visa och förklara en kultur än som konst på en konsthall.

Men något som blir tydligt är att Aerpiemaahtoe befinner sig närmare skymningen och ugglans vingslag än den andra utställningen som titulerar sig som The owl of Minerva, det är förhoppningsvis nu tiden är mogen för det samiska kulturarvet att ses och dryftas i ett nytt ljus genom sanningskommissionens arbete.

Båda utställningens förmedlande av vad kunskap kan vara finns i ljuden, i rörelsen, i kropparna och i formerna, men även min egen förmåga att sortera, känna och erfara. Jag inser att jag inte bara har klivit in i två olika utställningar utan i ett pågående samtal mellan olika sätt att veta.

Installationsvy, Aerpiemaahtoe, Accelerator med verk av Elme Ämting, Avant Joik och Julia Rensberg. Foto Jean-Baptiste Béranger

Läs mer av Marianne Soronen >>

--------------

Väl här ska ni passa på att se Bigert & Bergströms installationer som går under namnet Broken Greenhouse / Gestaltade klimatframtider.

Utställningens titel anspelar på Bigert & Bergströms syn på samtiden som trasig. Trots den ökade medvetenheten om klimatförändringarnas påverkan på planeten, kan det vara svårt att konkret föreställa sig framtiden.
Broken Greenhouse / Gestaltade klimatframtider är konstnärsduons försök att bidra till förståelse genom upplevelser och samtal.
Utställningen äger rum utomhus vid Accelerator samt i Bergianska trädgården, båda en del av Stockholms universitet. Utanför konsthallen har konstnärerna skapat en samlingsplats med stora hammockar som fungerar som startpunkt för utställningen och för en vandring mellan växthusen. / red

Bigert & Bergström, The Pipedream SSP1, SU. Foto: Jean-Baptiste Béranger