Anna R Kinman

 23 oktober 2024

Anna R Kinman skapar verk i keramik och brons för offentliga och privata miljöer. Hennes verk visar en fascination för linjerna i naturen som också finns i vår mänskliga, ordlösa kommunikation, i gester och kroppsspråk. Hon ser många kopplingar mellan skulptur och musik, t.ex. långa linjer och komplexitet, tyngd och lätthet, rytm och puls.

Anna R Kinman arbetar i brons och keramik för offentliga och privata miljöer. Hennes verk visar en fascination för hur linjer i naturen även återfinns i vår mänskliga, ordlösa kommunikation, genom gester och kroppsspråk. Hon ser många gemensamma drag mellan skulptur och musik, som långa linjer och komplexitet, tyngd och lätthet, rytm och puls. I stora skulpturer strävar hon efter lätthet och grace och önskar fånga en känsla av rörelse och riktning. Samma intensiva närvaro som i konsertögonblicket söker hon gestalta i sina skulpturer. Centrala begrepp i arbetet är sinnlighet, ärlighet och mod. Hon utforskar och gestaltar det sköra och det starka, visar mångtydighet och samband.

I över 20 år har hon arbetat med skulptur som konkret form, men har även en Master of Arts in music performance och en Master of Fine Arts in Music Education med studier i Sverige, Italien och Danmark. Hennes verk finns i Japan, Italien, Frankrike, Schweiz, Nederländerna, Australien, USA, Belgien, Danmark och Sverige.

I hennes skulpturer finns flera berättelser. En är om kraften i det som växer, i naturen och i oss som människor. En är om hur allt hänger samman. Hur vi är beroende av varandra, ger näring till varandra, bär varandra- såsom hela naturen hänger samman i biotoper och ekosystem. Det sköra är samtidigt det starka. Sorg och existentiell ensamhet finns där, men döden, förgängligheten, blir en förutsättning för nytt liv. Livet, erfarenheten ger spår och samtidigt skönhet och styrka.

Arbetsprocessen med brons är lång och krävande med många olika moment . Anna beskriver arbetet som lustfyllt och kreativt med en sorts dekonstruktion av naturen till små delar som sedan sammanfogas till helt nya former. Det skapar en väldig närhet till detaljerna. Brons är ädelt, åldras vackert och ger möjlighet för tunna, men mycket starka strukturer. Det bräckliga, ömtåliga blir förevigat, nästan alltid med någon oväntad förändring som ger nya möjligheter och för den kreativa processen vidare. En tulpan kan likna ett monster, en fröställning får en ödmjuk hållning, ett illerkranium slår ut och blir lik en blomma med skimmer, en snäcka tar hand om en annan. Betraktaren bjuds in till detaljrikedomen som öppnas inför en undersökande blick.

”Vanitas i vår tid” 

Temat ”Memento mori”, ”Minns din dödlighet” har intresserat människor i alla tider.

Inspirationen till utställningen kommer från 1600-talets ymniga blomster- och vanitasstilleben liksom från den Japanska strikta blomsterbindartraditionen Ikebana. Dessa traditioner står på flera sätt i kontrast till varandra, men hos båda finns en harmoni, en vördnad för växtmaterialet och förgängligheten är en del av kompositionen. Livet och döden- gestaltade parallellt. 

Slutligen gror inspirationen ur förundran inför naturens rikedom. Hon har en önskan att öppna våra ögon för de små tingen i naturen, i vardagen. Fågeln som sjunger när du springer till bussen. Ogräset som blommar mellan gatstenarna. Det kan hjälpa oss att byta perspektiv, att se oss själva och vår dagliga strävan på nya sätt. Den skönheten ger kraft och ödmjukhet.