Maria Hurtig

 04 december 2024

Maria Hurtigs konst både håller kvar och släpper, både omfamnar och frigör samtidigt.

Det som är utan gräns. Men inte är oändligt. Som det oändliga begränsar. Det som är utstrött och begränsat. Som man kan hämta bara ur sig själv. /
Ann Jäderlund, ur samlingen: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (2009)

Maria Hurtigs konst både håller kvar och släpper, både omfamnar och frigör samtidigt. I det sobra, serena uttrycket ryms lika mycket klarhet som gåtfullhet. Kärl, som håller på att uppenbara sig eller försvinna i stora dukar. Själens landskap utan en given plats på kartan. Slöjlika påsar som i luften vibrerar enligt en egensinnig koreografi.

Till synes självständiga korresponderar dessa poetiska verk med varandra. Sprungna ur konstnärens inre genljuder de hos en lyhörd betraktare som finner sina egna svar bland färger, former, ljus och rörelser.

Maria Hurtig, Hemma, 2024. Oil on canvas, 56 cm x 55 cm

Att skapa är att minnas för Maria Hurtig.

Målardukarna lägger sig som ett fint täcke över det förflutna som tiden smular sönder. Konsten följer en osynlig tidsaxel här. Ekon från barndomen. Systrarnas och föräldrarnas röster. Rummen, trapporna och ljuset i det gråa huset, som finns kvar och ändå inte. Och timmarna i pappas ateljé, där Marias eget skapande börjar långt innan hon själv begriper det. Ingenting av detta avbildas, men allting lämnar sina osynliga avtryck i de känsliga verken, där gränsen mellan abstraktion och figuration har luckrats upp.

På det sättet binder konsten samman en rad människoöden, det som en gång har varit med det som just nu är. I Marias kreativa process finns egentligen ingen slutpunkt. Det handlar inte om oförmågan att avsluta utan om kraften att omfamna och börja om på nytt. Därför återvänder hon till vissa målningar efter en lång tid. Något adderas. Något suddas ut. Andra verk begrundas men lämnas oförändrade. Konsten har inte bråttom. Den följer sin egen rytm.

Sambanden mellan målningarna mer anas än uttalas här. Blicken hittar valfrändskaper mellan motiven som återkommer utan att upprepas. Kompositionsprincipen är både bestämd och fri på en och samma gång i dessa verk. Den sträva duken, ofta i stora format, härbärgerar undanglidande former. Ibland tycks de sväva ovanför ytan. Ibland håller de på att sugas in i bakgrunden, som om de välkomnades och beskyddades där.

Stora kärl, behållare av något slag, uppenbarar sig i sin strikta skepnad och i kontrast till sin mångtydiga karaktär. Det är kanske missvisande att prata om symbolik i detta på sitt sätt återhållsamma, närmast minimalistiska måleri som komponeras genom sparsmakade gester. Behållarna blir i detta fall sinnebilder för mor och far och några andra i släktbanden, berättar konstnären själv. Den konst som är så djupt grundad i det personliga befriar sig samtidigt överraskande lätt från sin skapare. Utan förhinder kan den tas emot av alla som är beredda att känna och se.

Maria Hurtig arbetar målmedvetet men intuitivt, analytiskt men känslomässigt. Hennes jordnära färgpalett pendlar mellan försvinnande lätt, subtila, ljusa nyanser och mörka, murriga toner med mycket djupgrönt i upplösta landskap. Naturen här är som drömbilder omedelbart vid uppvaknandet – overklig, gåtfull och drabbande. Klockan går, men tiden har gått sönder i dessa scenerier, där vassbältets vajande strängar blir världens egen harpa vid gryning och skymning.

Joanna Persman