93% Människa - intervju med Helen Pynor

UTSTÄLLNING:
Borderlines
Helen Pynor
The Cell
Utställningen visas till slutet av april 2025.

Detta är en krönika/recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Helen Pynor 93% Human (stillbild från video), Helen Pynor, 2023

I nybyggda Hagastaden, ca tio minuter från St Eriksplan, har en ny utställningsyta för samtida konst just öppnat. Först ut på The Cell är australiensiska Helen Pynor´s (f 1964) utställning Borderlands. Bakom The Cell, som förutom konstutställningar, utlovar föreläsningar, workshops, pedagogiska skolprogram och scenframträdanden står Tekniska Museet med Karolinska Institutet som kunskapspartner. Verksamheten syftar till att öka intresset för life science, ett tvärvetenskapligt område som utforskar liv i alla dess former och berör områden som bioteknik, ekologi och medicin.

Årets tema är existens och en mer passande inledning på satsningen än den här tankeväckande utställningen är svår att föreställa sig.

Jag möter upp Helen Pynor i den dunkla utställningssalen där röster från ljudverken glider samman över fotografier, filmade performanceverk och medicinsk utrustning. I Borderlands visas tre av hennes omfattande verk där filosofiska frågeställningar länkats samman med handgriplig naturvetenskaplig forskning genom fleråriga projekt i nära samarbeten med forskare och kliniker. Det är tankeväckande, engagerande konst vars kärna ligger i existentiellt laddade forskningsprojekt som förmedlas med estetisk oförställdhet.

Konstnären som delar sin tid mellan Sydney och London, har i över två decennier varit verksam på den internationella konstscenen men det här är första gången hon ställer ut i Sverige.

När vi satt oss till rätta en våning upp från utställningen, bland medicinhistoriska föremål i montrar som vittnar om The Cell´s pedagogiska intentioner, ber jag henne berätta om hur hon utvecklade sitt konstnärskap och att ta det från allra första början.

- Det började med att jag från en tidig ålder fascinerades av naturen där vi bodde, och jag växte upp i ett väldigt naturrikt område i Sydney med fåglar, insekter och stora ödlor. Jag älskade verkligen att vara i ”the bush” vilket var ett intresse jag också delade med min mamma. En stor del av min tid ägnade jag åt insekter, designade avancerade inhägnader åt dem och ordnade med mat till dem för att de skulle överleva. På den tiden ville jag verkligen bli entomolog och att bli konstnär var inget jag tänkte på, även om jag såklart ritade och skapade som alla barn. Jag tror att det var genom min starka koppling till naturen där som jag utvecklade mitt estetiska sinnelag, för det fanns så mycket skönhet i där, säger Helen.

När hon senare skulle välja studieinriktning var en självklarhet att valet föll på biologi, och lika givet var det under kandidatstudierna i cell och molekylärbiologi att hon efteråt skulle gå vidare och doktorera inom området. Men något hände.

- Jag tyckte fortfarande att ämnet var intressant men den naturvetenskapliga forskningspraktiken, så som den ser ut i sin nuvarande form, kändes alltför reduktionistisk. Helhetsbilden saknades och det tog död på lusten. Under åren som följde började jag utforska fotografi och något år därefter, 1990, blev jag antagen till Sydney College of the Arts, berättar Helen.

Var intresset för konst också något du fick med dig under uppväxten, i likhet med intresset för naturen?

-Nej, inte alls, jag hade inget sådant hemifrån. Men under mitt honors year (ett extra år ovanpå kandidatutbildningen, reds anm) på universitetet lärde jag känna en klasskamrat som förutom biolog var konstfotograf, som influerade mig mycket. Men jag påverkades också av en resa till Europa där jag besökte alla de större konstgallerierna och museerna.

- När jag sedan lämnade den inslagna banan inom naturvetenskapen kändes som att jag slungade mig utför en klippavsats. Men konstutbildningen som var inriktad på fotografi, installation och skulptur visade sig passa mig väldigt bra.

En fundamental byggsten i Borderlands är den naturvetenskapliga praktiska forskningen. I 93% Human (2023) analyserar Helen Pynor sin och genetikern Jimmy Breen´s utandningsluft, i The End Is A Distant Memory (2016) tar hon reda på om det finns liv kvar i cellerna hos en snabbköpskyckling och i The Body is a Big Place (2011 - 2013) manipuleras ett grishjärta att slå på artificiell väg.

Var det naturvetenskapliga redan från början integrerat i ditt konstnärliga arbete?

-Nej, i början var det naturvetenskapliga intresset inte alls så synligt i konsten som nu, även om det ändå dök upp genom de biologiska material jag drogs till, som hår till exempel. Inte förrän några år senare antog min konst den form den har idag.

Helen Pynor and Peta Clancy, The Body is a Big Place, 2013. Foto: Anna Gerdén, Tekniska Museet

Under några år efter konstutbildningen arbetade Pynor inom community cultural development där hon utformade och var del i olika konstprojekt med bland annat barn på sjukhus, äldre och grupper med psykisk ohälsa. Den egna konstpraktiken hittade hon tillbaka till först när hon med kort varsel flyttade till Paris, med dåvarande maken, där de kom att bo under tre år i början av 2000 - talet.

- Det som hände när vi kom till Paris var att jag, utan att jag ens letade efter det, fick en ateljé genom bekanta. Det var där jag började arbeta med hår och stickade skulpturer av långa hårslingor, vilket var väldigt arbetsintensivt. En del av hårskulpturerna blev klädesplagg medan andra blev inre organ - de befann sig i ett gränsland mellan inre och yttre, mellan det vackra och det motbjudande, säger Helen och fortsätter:

- Sedan när vi flyttade tillbaka till Sydney började jag arbeta mer intensivt med fotografi igen, som varit min ingång till konsten från början, och den första serien jag gjorde hade kroppen som centralt tema.

Intresset för den mänskliga kroppens insida och funktioner, samt nyfikenheten inför det mångtydiga är något hon burit med sig in i sitt konstnärskap som det är idag. Men det var först under arbetet med avhandlingen som hon doktorerade med 2010 på Sydney College of the Arts på universitetet i Sydney som bitarna föll på plats.

- Jag hade min skolning i life science och så hade jag min konstnärliga skolning men inget sätt att förena dem teoretiskt - humanioran och naturvetenskapen tenderar att följa så olika spår. Och inom mig var de också uppdelade, även om jag förenade dem i min konst.

Genom arbetet med avhandlingen hittade hon teorier som hjälpte till att överbrygga klyftan, bland annat genom biologifilosofer som riktat blicken mot humaniora och feministisk forskning som undersökt naturvetenskapliga teman på nyanserade sätt.

- De här teorierna gav mig de värdefulla verktyg jag behövde, som sedan dess kommit att ligga till grund för mitt arbete, och som fortfarande gör det.

Något som också varit avgörande för konstnärskapet är de djupgående residens hon haft i laboratoriemiljöer och vid specialistavdelningar på sjukhus.

Helen Pynor, The Body is a Big Place (2013)

The Body is a Big Place (2013) som utforskar det mångfacetterade fenomenet organtransplantation, kom till under ett sådant residens, i ett konstnärligt samarbete tillsammans med Peta Clancy. På SymbioticAs konstnärliga life science- laboratorium vid institutionen för humanbiologi på University of Western Australia inleddes projektet som kom till genom en mängd viktiga samarbeten med bland annat forskare, farmakologer och hjärtkirurger.

Det var första gången hon skapade den crossover mellan naturvetenskaplig forskning och konst som sedan dess kännetecknar hennes arbete.

- Det är ett helt banbrytande konstresidens. Genom dem fick vi både tid och resurser för att göra research om hur vi skulle kunna utföra hjärtperfusion i gallerimiljö, som är en metod där hjärtat genomflödas med de vätskor som behövs för att få det att slå utanför kroppen.

Vad var det som intresserade med organtransplantationer?

- Det är ett komplext ämne som är intressant eftersom det utmanar förståelsen av förhållandet själv - den andre: Vad betyder det egentligen att införliva någon annans organ i den egna kroppen?

I verket använder ni ju hjärtan från nyss slaktade grisar, och jag lade märke till disclaimern i eftertexterna om att inga djur skadades för att skapa verket.

Hur förhåller du dig till de etiska aspekterna och är det viktigt för dig att inte påverka eller åsamka skada?

- Ja, det är viktigt även om det ser olika ut i varje projekt. Jag behöver alltid göra etiska överväganden och tänka igenom vad jag är beredd till och vad jag inte är beredd till. Först visste vi inte hur vi skulle göra, för vi var inte beredda att döda djur enkom för konstens skull och för att kunna genomföra det var vi tvungna att använda hjärtan inom ett par minuter efter grisens död - tar det för lång tid går de inte att återuppliva. Det ledde till att vi blev tvungna att utföra det i nära anslutning till slakten, på slakthusen, så det kändes rätt tungt. Vi ville inte döda för konstens skull, men vi kunde leva med att använda hjärtan från djur som skulle slaktas oavsett. Där drog vi den etiska gränsen.

Jag förstår det som att kärnan i din konst ligger i det filosofiska. Men är det etiska också en del av det du vill undersöka med konstnärskapet?

- Det är nog mer fokus på det filosofiska och det ontologiska för mig, även om etik också blir en del av det eftersom jag arbetar med både människor, djur och andra levande entiteter som organ eller celler.

På tre mindre skärmar i utställningen rullar de oförmedlade videodokumentationerna där Helen Pynor tillsammans med ett stort team kopplar de bleka, gummiliknande organen till medicinsk utrustning.

Det är blodigt, stressigt och återhållsamt euforiskt när företaget lyckas.

- Även om det givetvis finns en rent fysisk förklaring till hur det går till så kändes det alltid gripande och kraftfullt när ett hjärta började slå. Det vi gjorde var ju att imitera mycket av processen i en hjärttransplantation. Men varje gång kändes det magiskt och mystiskt, som om vi fick se själva livet helt omaskerat framför oss och det väckte alltid en förundran och respekt för vad livet kan göra. Och på ett mer filosofiskt plan satte det fingret på hur oklar gränsen mellan liv och död faktiskt är.

”På någon nivå ser jag min konst som en hyllning till allt liv. / Helen Pynor

Samtliga verk i utställningen är komponerade av flera delar och The Body is a Big Place består av ytterligare ett konstverk och undersökningsområde; i ett videoperformance som utspelar sig under vattnet i en simbassäng rör sig suddiga gestalter, försvinner upp mot ytan eller annalkas, sätter sig i stolar på bassänggolvet, simmar uppåt igen. Aktörerna består av en grupp organdonatorer, organmottagare och anhöriga till avlidna donatorer vars erfarenheter tagits tillvara i projektet. Här berörs de varierande och komplexa mellanmänskliga upplevelser av organtransplantation, som delvis har att göra med att processen är anonymiserad, som skydd för båda parters integritet.

- Här var det dynamiken mellan donatorer och mottagare eller mellan familjemedlemmar till avlidna donatorer och mottagare som intresserade oss. Ibland skulle anhöriga vilja veta inuti vem deras nära och käras organ lever vidare, för att få en känsla av kontinuitet och ibland finns hos mottagaren en stark önskan om att få uttrycka sin tacksamhet. Det finns något paradoxalt i att ha någon annans organ i den egna kroppen - det finns en intimitet i det - och att samtidigt inte veta vem den personen är. Vi ville skapa ett metaforiskt språk för det; under vattnet är både synförmågan och hörseln nedsatt, vilket försvårar interaktion och kommunikation eller att identifiera varandra. Och när personerna i videon syns hänga från bassängkanten skildras den osäkerhet och väntan, som är en stor del av erfarenheten, berättar Helen.

Undervattensvideon som visas på tre större dukar längst in i salen har något lugnande över sig; de medverkandes rörelser är mjuka och långsamma, och i det dimblå vattnet löses detaljerna upp.

Filmen fungerar lite som ett andhål i den annars rätt påtagliga utställningen.

Helen Pynor, The End Is A Distant Memory, 2016. Foto: Juila Hjertén

Även The End Is A Distant Memory utforskar två relaterade undersökningsområden genom genom två separata delar. Det ena kretsar kring huruvida det finns liv kvar i en död varelse medan det andra berör nära döden-upplevelser.

- Startskottet till The End Is A Distant Memory var en konversation jag hade med Jochen Rink, en regenerationsbiolog som då arbetade vid Max Planck Institut för molekulär cellbiologi och genetik i Dresden. Han spekulerade i om det fortfarande fanns levande celler i kycklingkött och tanken fängslade mig. Jag fick medel för att arbeta i hans laboratorium där jag tog celler från en kyckling som jag köpte i en matvarubutik i närheten och placerade i näringslösning. Och det visade sig att han hade rätt - cellerna började växa och dela sig och den odlingslinjen levde sedan vidare i fyra månader. Det bekräftade återigen insikten från arbetet med The Body Is A Big Place om att gränsen mellan liv och död är väldigt elastisk.

- Men det väckte även andra filosofiska frågor, som om den här köttbiten var ett objekt eller ett subjekt. Den frågeställningen finns med bland annat genom ett liggande videoverk i utställningen där jag gradvis avfjädrar en (redan avliden, reds anm) kyckling tills hon nästan liknar ett embryo.

Rösten mjuknar och hon fortsätter:

- Jag tyckte det var så rörande och under processen bondade jag verkligen med den här kycklingen, så efteråt gav vi henne ett värdigt avslut och begravde henne i en vacker park där i Dresden.

Helen Pynor and Peta Clancy, The Body is a Big Place, 2011-2013. Foto: Miha Fras.

Den andra delen av The End Is A Distant Memory behandlar nära döden-upplevelser skildrade genom två separata videoverk. Som en del av researcharbetet träffade Helen Pynor flera personer som upplevt fenomenet och Rohan Thomas som agerar i ett av verken, var en av dem. I filmen ser vi honom ligga livlös medan tre skötare oupphörligt hanterar hans kropp i en oavslutad svepande rörelse. Scenen är filmad ovanifrån, så som han minns att han betraktade sig själv - i likhet med andras utsagor om nära döden-upplevelser.

- Det var när Rohan fick syn på sin gråtande syster som han insåg att han höll på att dö, och på något sätt lyckades han komma tillbaka till sin kropp igen. Och vid återföreningen med kroppen, berättar han, att det kändes som en pulserande elektricitet for igenom honom.

Den känslan skildras metaforiskt här genom ett lakan som i ultrarapid faller, slår emot och långsamt landar mot en madrass.

- Det finns en vetenskapsteori som gör gällande att när hjärnan får syrebrist är det periferiseendet som stänger ner först och att det skulle kunna förklara varför så många ser ett ljus i slutet av tunneln. Men det kan ju omöjligen förklara allt, som varför det är så vanligt att se nära anhöriga i de här upplevelserna eller varför man ser sig själv uppifrån. I studiet av liv och levande varelser finns alltid något vi inte lyckas förklara genom vetenskapliga undersökningar och det är de här bitarna, som hamnar någonstans mellan mystik och vetenskap, som jag verkligen älskar.

Så skulle du säga att det finns en andlig nivå i ditt arbete?

-Ja, det skulle jag nog säga, fast inte på ett religiöst sätt utan mer som en känsla av att det är ett under eller ett mysterium som genomsyrar allt levande.

Överskridandet av det som allmänt uppfattas som separata entiteters gränser är ett tema som ligger insprängt i de olika verken i arbetet med The End Is A Distant Memory finns funderingar kring hur vi genom att äta kyckling delvis blir kyckling, medan The Body Is A Big Place rör hur delar från en person kan flyttas in och leva vidare i en annan. Det är ett tema som går igen även i 93% Human där det konstateras att vi inom oss hyser ickemänskliga organismer.

- Gnistan till 93% Human tändes när Jimmy Breen, som är genetiker, sa till mig att det ständigt pågår ett utbyte av DNA mellan oss och andra i vår närhet – både med andra personer och ickemänskliga organismer - genom vår in och utandning. Jag tyckte det var något fint med det.

I videon står konstnären och Jimmy Breen vända mot varandra medan de oavbrutet andas in i ett glasinstrument som kondenserar deras andningsluft till vätska.

- Sedan när vi analyserade proverna visade de sig bestå av 93% mänskligt DNA medan övriga 7% var ca 6700 mikroba arter. De här organismerna som vi lever i ett ömsesidigt samarbete med och som hjälper oss att bibehålla både vår fysiska och mentala hälsa, är en del av oss.

Hur skulle du beskriva vad som driver dig i ditt konstnärskap?

- Förutom att arbetet har en intellektuell, filosofisk nivå så har det på ett personligt plan även en rent känslomässig påverkan på mig. Jag vet aldrig på förhand om den vetenskapliga biten kommer lyckas eller inte, så det finns alltid ett risktagande i det jag gör parat med möjligheten att lära mig mer om vad liv är för något. Själva processen fungerar som en övning i empati, för oavsett om jag arbetar med människor, kycklingar eller annat levande som celler eller hjärtan, så söker jag alltid en medkänsla för det liv som finns i dem.

- Och på någon nivå ser jag min konst som en hyllning till allt liv.

Borderlines
Helen Pynor
The Cell
Utställningen visas till slutet av april 2025.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------