Hennes måleri är som en ständigt pågående film, tycker Staffan Bengtsson, som sett Karin Broos stora utställning SVART SOL på Liljevalchs. Ett storslaget filmiskt skymningsland.
Precis som våra kroppar, slår det mig, så består 70% av Karin Broos målningar av vatten. Hav. Sjöar. Vattendrag.Tårar.
När jag långsamt rör mig mellan dukarna på Liljevalchs, säkert ett hundratal till antalet, är det som om jag sugs in i ett slags långsam filmberättelse, ett skymningsland befolkat uteslutande av kvinnliga skådespelerskor. Unga, vackra, inte sällan tankfullt bortvända, med något annat för ögonen.
"Filmiskt förförande och stillsamt melankoliskt, inåtvänt." / Staffan Bengtsson
Då och då förekommer Karin själv, som i de varma vilsamma bilderna från sjukdomsperioden. De som kanske mest för tankarna till Ola Billgren när han hade sitt, av Gerhard Richter inspirerade, fotorealistiska 70-tal. En annan gång skymtar hon i en spegel till ett av döttrarnas sminkbord, med kameran i högsta hugg. Som van Eyck, ni minns, holländaren från 1400-talet som var den förste att bekänna färg sådär som konstnär via en avslöjande/deltagande spegling när han målade sin förtjusande sak av paret Arnolfini.
Jo, detta är en målning, det är inte en pipa, i kulisserna lurar konstnären som älskar att måla. Och fotografera.
Karin Broos, Demondays 1, 2015. Akryl på duk. Foto: Konstguiden
Karin Broos kärlek till bildvärlden är som själva ljuset som bär hennes målningar. Inget teoretiserande, ingen distans, bara den ena penseldraget som ger det andra. Handen för, penseln följer. Om det inte lät så förbaskat banalt skulle jag dra till med kärleksmåleri.
Penslar som älskar sin duk.
Hon slog igenom sent, på väg mot de sextio. Framgångarna var formidabla men hon stod rycken. Hon hade mognaden. Hon visste vad hon sysslade med. Hon fortsatte det hon påbörjat. Hon lämnade inte sig själv för Marknaden.
I utställningskatalogen, som också är bok utgiven på Bonnier Fakta, sakligt formgiven av Patric Leo, säger hon i ett samtal med Liljevalchs utställningsansvarige Isak Nilsson att hon har en undergångskänsla. Och att den känslan ”påverkar såklart måleriet”.
Lite tidigare i samtalet konstaterar hon lakoniskt: Man kan ju aldrig riktigt nå en annan människa.
Bilderna kommer emellan eller upphäver?
Ensamhet av olika slag. På hotellrum och i restauranger, med eller utan småbarn. Men inpå livet. Ofrånkomlig.
Och dessa tre vackra döttrar. Bland speglar och smink och ansikten som kommer och går, in i kameran eller bort från kameran. Det är så otroligt mycket ömhetslängtan i detta måleri, så många händer som sträcker sig efter andra händer, andra kroppar.
Karin Broos, Mörk spegling, 2010, Akryl på duk. Foto: Konstguiden
Filmen rullar på. Karin Broos har den där Andy Warholska besattheten i människorna omkring sig – eftersom hon bara vill stanna hemmavid, aldrig resa, dessa barn och barnbarn och deras computers och mobiler. Samt hästarna. Och hundarna.
Kvinnor endast. Om vi bortser från barnbarnspojkar. Broos måleri, bortom den tekniska skickligheten, filmar oavbrutet närgånget intimt den här folkviseaktigt sugande dansen över vattnet som ett både livgivande och dödsgivande element.
Vi kommer och går. Det pågår. Gryningsljus och skumningshimlar. Speglingar och skuggor.
Karin Broos, Mot djupt vatten, 2020. Akryl på duk. Foto: Konstguiden
Målningarna har till en del blivit mörkare med åren; dunklare.
Broos skymningsland utspelar sig i scener ur familjelivet men de handlar också om något större, om hennes upplevelse av samtiden som ett deprimerande undergångsland. Klimat och politik åt skogen helt. Hon säger så och hon, som bor i Värmland med kalhygge som kryper allt närmare inpå knuten, är fysiskt drabbad – jag ser det speglas i bild efter bild, sekvens efter sekvens, oavsett om det kallas Berlin eller Fryken.
Hur sa nu han Oswald Spengler? Untergang des Abendlandes.
Det är en i stora stycken fantastisk utställning av en konstnär som med åren verkar trivas allt bättre med ensamheten vid staffliet i ateljén. Där hon kan måla en gardin så tunn som ett andetag. Eller dra ett hav som täcke över sängen.
Att hänga en omfattande utställningen som SVART SOL görs inte i en handvändning, men Nilson och Broos och deras team i konsthallen har gjort ett förtjänstfullt arbete. Även ljussättningen, signerat Emma Gästrin, underkastar sig måleriets egna valörer med stor känslighet, tycker jag.
I filmen Ögonblick av liv, ögonblick av död, som gjorts av dotter Sara, och som visas i en av de mindre salarna, gläntar konstnären på funderingar kring liv och skapande. Tänk om vi fick sådan bakgrundsfilm varje gång en större utställning visades här!
Karin Broos, Den vita hästen, 2019. + Häst i vila, 2019 + Kolik, 2019. Alla är akryl på duk.
Den publik som minns Karins utställning på Waldemarsudde 2015, minns kanske en starkare intimitet och mer av kammarspel.
På Liljevalchs får hon chans att breda ut vingarna helt, men, tycker jag, utan att förlora intensitet; stora målningar som de tidigare aldrig visade, Nattvandrare (2021) och Mot djupt vatten (2020) ökar inte minst på den cinematografiska upplevelsen av hennes verk.
Skulle jag önska något mer skulle jag önska en lödigare katalog/bok, Karins egna texter hade jag gärna sett fler av.
Vid åtminstone ett par tillfällen måste jag gå fram till dukarna, ända in i färgen, för att konstarea att det inte är frågan om hägringar.
Som om det fanns ett glapp mellan duken och målningen. Som om bilderna svävade, inte helt låtit sig bindas vid sin duk.
Man kan ju aldrig riktigt nå en annan människa.
Något tycks förbli gåtfullt hägrande mellan oss.
LÄS INSTERVJU MED KARIN BROOS I SOMMARENS UTGÅVA AV KONSTGUIDEN - ute 15 juni
---------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Klicka här för att läsa mer av Staffan Bengtsson >>
