Staffan Bengtsson möter Maria Friberg

Staffan Bengtsson möter Maria Friberg

Spara som favorit

 12 oktober 2023

Inför utställningen NÄSTAN DÄR/ALMOST THERE på Thielska Galleriet cyklade Konstguidens Staffan Bengtsson ut till museet där han stämt träff med Maria Friberg för att bland annat prata om hur hon fick sådan faiblesse för män i dyra kostymer. Det blev också ett samtal om betydelsen av barndom och att leva som barn nästan utan manliga förebilder.

Jag träffar Maria Friberg i en grönskande trädgård på Djurgården i slutspurten med sin nya utställning på Thielska Galleriet. Här levde en gång Sveriges rikaste man, bankiren Ernest Thiel ett smått sagolikt liv omsvärmad av den bästa konst som sekelskiftet18-1900-tal kunde erbjuda. Bankiren och mecenaten umgicks flitigt med konstnärerna och många av verken som pryder galleriets väggar är beställningsverk, som Munchs imposanta porträtt av Thiels husgud Friedrich Nietzsche. Där bland dunkla dyrgripar hänger alltså Fribergs fotografier i något slags fritt samspråk med museets egna samling.

Det är en spröd sensommarmorgon, grönskan i träden är nästan självlysande och Sophie Allgårdh, kommunikationsansvarig på Thielska, dukar fram kakor och kaffe till oss där under en av de stora ekarna. Jag slår på min SONY Micro Dictator och inspelningsbandet snurrar.

Staffan Bengtsson: Först: hur kom det sig att du hamnade här på Thielska? Du blev uppringd gissar jag?

Maria Friberg:
Nej, det var faktiskt jag som kontaktade Åsa (Cavalli-Björkman,museichef).

S:
Tufft.

M:
Men du vet, jag gillar ju att ha med andra att göra. Jag gillar möten mellan människor. Det är därför jag inte målar längre. Jag fotar och då måste man dra in andra människor och det går jag igång på. Man blir lätt blind i sin egen värld. Att stå ensam i ett vitt ateljérum och måla och bara gå till simhallen mellan varven, det blir rätt tungt. Jag är förtjust i människor.

S:
Och så måste du gilla män? Följde du tv-serien MAD MEN när den gick?

M:
Nej, faktiskt inte. Jag kollar väldigt lite på tv. Jag går in i det för mycket, ligger och drömmer och blir liksom aldrig fri från vad jag sett. Jag lever mig in för starkt. Min man och jag var på bio vid ett tillfälle och då sjöngs det nationalsången i filmen. Och jag började sjunga med - vilket jag inte hade en aning om när han sedan påpekade det!

S: Om vi tar ditt fotografi SOMEWHERE ELSE, som hänger mitt emot Vilhelm Hammershöis stora mörka målning FEM PORTRÄTT i galleriets stora salong. Ditt
foto låter oss se fem kostymklädda män som sitter sådär skrevande typiskt som män gärna gör… Bilden är en av dina tidigaste, från 1998. Vill du berätta om den?

M: Ja, fotot visar alltså fem män i ett styrelserum, det som sker under bordet. Det stora bordet är som själva ramen för bilden också. Det är ett utsnitt som man normalt inte ser, männen har liksom ingen kontroll över sig från midjan och neråt. Det brukar vara likadant när de står i talarstolar. De har liksom ett skydd. Bilden togs första gången på UD i Stockholm, sånt kan man fixa i Sverige fortfarande. Jag tog först en bild med fem andra män, men de såg så rädda ut om benen, det blev faktiskt lyteskomik. Så jag fick göra om.

S: Deras ben såg rädda ut!?

M: Ja, de såg helt livrädda ut med sina ben, osäkra. Så jag tog om bilden på Konstakademien istället och bjöd in några andra män, som var mer vana vid att agera. Att sitta sådär skrevande kan man bli rätt irriterad på i till exempel tunnelbanan. 
Kvinnor får alltid sitta och knipa ihop, medan männen sitter just med benen isär och tar plats. Jag ville också hänga bilden i ögonhöjd, så man verkligen ser, du vet, som när vuxna har fest och barnen går tunt och tittar… Men nu hänger den högt. Jag ville visa på makt och barnperspektiv helt enkelt.

S: Dina modeller är undantagslöst män. Du har aldrig kvinnor framför kameran?

M: (Skratt) Nej, jag är ju kvinna själv. Jag är mer intresserad av de andra, vad de håller på med. Män har ju själva alltid målat nakna kvinnor… Det är något med kostymerna som är så laddat. Om jag kommer i en Hugo Boss-kostym så blir jag ju helt annorlunda bemött och behandlad.


Maria Friberg, Almost There 5, 2000, i Salongen. Foto: Urban Jörén / Thielska Galleriet.

Staffan: Du går aldrig själv i klänning eller kjol har jag hört.

Maria: Så är det. Kanske på landet, men aldrig i stan. Där behöver man mer pansar, man känner sig mer hotad här än ute på landet som kvinna. Man är utsatt med klänning innanför tullarna.

S: Du själv växte upp i ett matriarkat nere i Skåne. Med få män omkring dig.

M: Ja, det var ju mamma och mormor. Min mormor var liten och söt och föll för män som med en en röd ros och uppvaktade henne. Då lät hon honom ligga på soffan och passade upp honom. Men en dag vände det liksom, mormor klagade på att han bara låg där på soffan utan att göra någonting… De där rollerna ställde till det. Det värsta som kan hända är att man hittar en karl - det där är jag uppväxt med! Karlarna är helt odugliga, vad ska man ha dem till. Så sa hon.

S: Din pappa? Han var rätt osynlig under din uppväxt.

M: Helt osynlig. Det var jag som barnet som fick hålla kontakten. Skriva vykort och
brev och försöka hålla liv i kontakten. Hans bakgrund ställde till det för honom, det har jag förstått med åren. Men han hade gjort sina ansträngningar och så blev det som det blev. Man måste förstå vad folk utgår ifrån när de ska leva. Jag kan inte klandra honom.

S: Pratar ni om detta idag, när ni ses?

M: Nej, han kan inte prata om sådant. Men han hjälper mig mycket. Han är praktisk och hjälper mig med mitt hus. Han är gammal slöjdlärare. Han är HANDS ON. Och har fortfarande svårt för fysiska kontakter. Under hela min uppväxt försökte jag hålla fast kramen lite längre än han gillade.

S: Jag får för mig att han på något sätt spökar i dina bilder?

M: Ja, men så är det. Det är liksom en evig längtan. Jag är säker på att jag inte hade intresserat mig för män om pappa inte varit så frånvarande, det tror jag inte. Nej, det hade jag inte gjort. Han finns där.

S: Svarade han på dina vykort?

M: Ja, men han skrev under med Roland. Inte pappa. Men nu går det på rätt håll. Nu får jag alla julklappar jag inte fick då. Som ett nytt kök.

S: Ernest Thiel var inte heller en helt vanlig man. Inte minst för att han förlorade alla sina miljoner och dog som en fattig ensam man långt från härligheterna 1947.

M: Det var rätt coolt, tycker jag. Han kunde frigöra sig från pengarna. Det är inte så lätt. Jag tror han sket i pengarna, även om han saknade en och annan tavla.

S: Han blev mer eller mindre VIKTLÖS, som många av dina män här inne på väggarna. Bara Magritte har väl fångat svävande män som du tidigare.

M: Ja, de tappar förankringen. Och kontrollen. I början beskrev jag mina bilder mycket som just att man förlorar kontrollen, det intresserar mig. Magrittes män är också anonyma, de stirrar inte heller tillbaka. Det är den här ytan, fasaden. De smälter ihop.
När man ser den här skocken av män som kommer ut i trenchcoats vid lunchtid, de blurrar liksom ihop sig till en klump. Och alla män som tappar håret, då ska de genast raka av sig håret. Då blir de igen anonyma. Som om de inte vill synas. Kvinnor gör väl precis tvärtom?

"Det värsta som kan hända är att man hittar en karl - det där är jag uppväxt med! Karlarna är helt odugliga, vad ska man ha dem till."


Det är full fart med utställningen "Nästan där" när Staffan möter Maria för en pratstund på Thielska Galleriet.  

 

S: När det kommer till fotograferingarna har du totalkontroll. Jag tänker mig dig lite grand som Ingmar Bergman där.

M: Jo, männen blir ju mina leksaker. När jag var barn lekte jag med vuxna män. De få som fanns. Jag hade inga andra barn i närheten. Bara män, hippies. Det var väldigt annorlunda mot nu. På 70-talet tror jag vuxna lyssnade mer på barnen. Jag var lite sanningssägare, tror jag. Jag fick rätt mycket makt när jag var liten. Men det var kanske för tidigt, man får inte få den smaken i munnen! (Skratt) Någon kallade mig Mussolini… Ja, jag fick nog för mycket makt som barn. Bland haschdimmorna.

S: När det skrivs om dina fotografier, så återkommer skribenterna alltid till detta: Maria gör upp med män och mansroller, hon undersöker maktrelationerna mellan man och kvinna…. Stämmer det? Är det det som är din drivkraft?

M: Jag arbetar nog mer intuitivt. Jag är en utpräglad känslomänniska. Och är precis sådär HANDS ON som min pappa när jag arbetar, jag är praktisk. Jag gillar när vi bygger en tank och skapar vattenvirvlar. Jag gillar allt det där. Ringa och fixa och ordna. Jag är nog bra på att fånga in människor i projekten. Man behöver ju andra. Som kan saker. Just den där tanken höll jag påminner med i flera år, visste inte ens om det skulle bli något. Jag lade säkert 150 000 på det där, som kunde blivit pannkaka. Jag tömmer kontot, det tycker jag är roligt! Men det är då det ramlar in något nytt…Igår köpte en en bild och plötsligt har jag kontot fyllt igen. (Skratt)

S: Bara män som köper?

M: Så har det varit, ja. Utomlands är det ofta män som är gay, det gillar de här vackra männen. Konstscenen utomlands är ju mer gay än här.

S: Dina bilder är ju också väldigt vackra, det får man inte glömma.

M: Jag gillar ju skönheten själv. Jag gillar ju det här vemodiga sekelskiftet här inne, det vackra. Schjerfbeck som jag hade som idol när jag gick på Konsthögskolan.

"Jag är säker på att jag inte hade intresserat mig för män om pappa inte varit så frånvarande, det tror jag inte.
Nej, det hade jag inte gjort. Han finns där."


M
aria Friberg, Matador 1, 2017

S: Jag återkommer till hur man skriver om dig. Du skrev själv en text om SOMEWHERE ELSE. En text som du nästan ångrar idag.

M: Ja, jag skrev själv då en pressrelease, om manlighet och manlig sexualitet och den sexuella blicken och så. Den texten citerades precis överallt och till slut var det någon i en recension som påpekade ”Varför står alltid den här meningen…”… Det är verkligen på tiden att det kommer en ny mening om bilden. När man jobbar med bild gör man ingen avhandling, man gör en bild. Titeln ger en hint, men det är ingen avhandling.
Sedan är det öppet för människor att se och skriva. Saker förändras ju också. Den gjorde 1998, men idag kanske den säger något annat?

S: Vad ska vi säga mer, hur har miljön här påverkat dig? Du har ju ställt ut här förr. Men nu har du umgåtts med klassikerna mer.

M: Ja, jag har kommit närmare Thiel själv. Hans längtan. Efter något mer i vet. Man vill ha något annat än ett snyggt hus. Jag kan själv bli rastlös. Det tror jag han också blev.

S: Det var ofta stora maskerader här på bankirens tid. Gäster som var utklädda. Som dina manliga modeller.

M: Ja, vi är ofta utklädda i livet. Jag träffade en advokat en gång som köpte ett fotografi av mig och som bjöd ut mig på lunch. Då berättade han om sitt liv och alla spel i styrelserum och i hans värld bland kostymmän. Han berättade om hur han observerade andra, hur han själv kunde agera i de spelreglerna. Han tyckte att allt var ett spel, en teater. Då tänkte jag: Men Gud, han bara leker, som ett barn. Då är vi inte så långt ifrån varandra. Lek och makt, ja du hör, jag kände ju igen mig i det. Det blev någon koppling till mig själv. Efter det började jag göra mina män i kostym. Innan hade jag knappt inte ens lagt märke till dem.

S: Vilken bra lunch.

M: Ja, ett sådant bra möte. Jag använde honom som modell i ett av mina verk sedan. Han behövde någon att prata med, har jag förstått. Charlotte Lund, som var min gallerist, ordnade mötet. Hon är bra på sådant där.

S: OK. Ska vi sätta punkt där?

M: Om du vill. Ja, jag är nöjd. Det var roligt att prata.

S: Så bra. För där tog tejpen slut i bandspelaren.

Se Maria Fribergs utställning på Thielska Galleriet:


NÄSTAN DÄR
MARIA FRIBERG
16 SEPTEMBER - 3 MARS 2024
THIELSKA GALLERIET


Maria Friberg på plats i Thielska Galleriet under hängningen av sin utställning "Nästan där". Foto: Staffan Bengtsson 

--------------------------------------------------------------------------------------------

 

Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Klicka här för att läsa Staffan Bengtssons recension av utställningen "Nästan där" på Thielska Galleriet >>

Klicka här för att läsa mer av Staffan Bengtsson >>

STAFFAN BENGTSSONS OBSERVATIONER: 1

Konst man träffar på Jag är nog inte den ende som under pandemin mer än en gång hunnit reflektera kring närvaron av kon…

 29 september 2022

Staffan Bengtsson

STAFFAN BENGTSSONS OBSERVATIONER: 2

Med FÄRGEN som vapen? Medan grå moln av krut och damm drar in från öster har Staffan Bengtsson botaniserat i aktuell k…

 27 oktober 2022

Staffan Bengtsson

STAFFAN BENGTSSONS OBSERVATIONER: 3

INTE ENS PÅ IKEA FINNS LÄNGRE BARA UPPSIDA Det fanns en gång när IKEA var synonymt med STOR och STÖRST. Staffan Bengtss…

 10 november 2022

Staffan Bengtsson

GYLLENHAMMARS FRÄMLING PÅ DJURGÅRDEN

När blir en kropp ett väsen?      En konstkropp som så att säga funkar har nog förvandlats i den riktningen, att den på…

 30 maj 2023

Staffan Bengtsson

Nästan där, nästan viktlösa. - Maria Friberg på Thi...

Nästan där, nästan viktlösa. I mer än 100 år har de mer eller mindre suttit i orubbat bo. I sal efter sal, uppbackade a…

 28 september 2023

Staffan Bengtsson

KARIN BROOS. Ett skymningsland, bortom ont och gott

Hennes måleri är som en ständigt pågående film, tycker Staffan Bengtsson, som sett Karin Broos stora utställning SVART …

 02 juni 2023

Staffan Bengtsson

ANN-SOFIE BACK - Från jaktmarkerna på Götgatan

Sedan något år tillbaka arbetar Ann-Sofie Back tillsammans med Mattias Dymling (tidigare bl a IKEA) som, om jag förstår…

 09 februari 2023

Staffan Bengtsson

En runda i målarens trädgård - Recension av utställn...

Jag är glad att ikoner som Cy Tombly och Sigmar Polke fortfarande har så stort inflytande över målarkonsten. De stora h…

 12 februari 2023

Staffan Bengtsson

Laurie THE HYPE Anderson – men hur bra är det?

Nej, jag har aldrig tillhört Laurie Andersons trogna skara av groupies. Det är lika bra att bekänna. Men när amerikansk…

 19 april 2023

Staffan Bengtsson

Mycket svensk natur på Liljevalchs Vårsalong 2023

      Staffan Bengtsson, Konstguiden,  möter Rebecka Tollens, debutant på Vårsalongen 2023    När jag vandrar runt bland…

 23 februari 2023

Staffan Bengtsson

JOCKUM NORDSTRÖM INTAR LILJEVALCHS

Den här utställningen har jag verkligen sett fram emot. Att den överträffar mina största förväntningar gör ingenting mi…

 26 januari 2023

Staffan Bengtsson

HOT SET - Wolgers förgyllda ögonblick

Dan Wolgers nya utställning på Galleri Hedenius i Stockholm sätter Staffan Bengtsson tankar i rörelse. En konst bara det…

 22 februari 2023

Staffan Bengtsson

Recension: Berlinde De Bruyckere på Artipelag

Renässansens bildvärld framhålles ofta när man talar om belgiskan Berlinde De Bruyckeres konstnärsskap. Staffan Bengtsso…

 05 februari 2024

Staffan Bengtsson

Liljevalchs dansar och ler?

Som alltid, höll jag på att säga, är det knökfullt både på golv och väggar när Liljevalchs slår upp portarna till Vårsa…

 11 februari 2024

Staffan Bengtsson

Lena Cronqvist - "Kanske ordnar det sig när jag komm...

I mars öppnar Konstakademien i Stockholm en stor inventering av Lena Cronqvists hela konstnärsskap. Från tidigt 1960-tal…

 03 april 2024

Staffan Bengtsson

Konsten att leva i ljuset

RECENSION:Visioner. Katarina Löfström, 25 maj - 20 oktober Thielska Galleriet Detta är en recension. Skribenten svarar f…

 22 april 2024

Staffan Bengtsson

Får det vara en DESKTOP BABE!?

RECENSION:Cut the cake,Arvida Byström, 4 april - 4 augustiDunkers Kulturhus Detta är en recension. Skribenten svarar för…

 24 maj 2024

Staffan Bengtsson