Nästan där, nästan viktlösa.
I mer än 100 år har de mer eller mindre suttit i orubbat bo. I sal efter sal, uppbackade av skärgårdens vackraste skymningslandskap, har männens allvarstyngda porträtt mött oss när vi gjort våra besök i Ernest Thiels efterlämnade arv. Åren har gått, men tiden tycks ha stått förbluffande stilla på Thielska galleriet,
Men nu händer det saker bland ekarna på Sjötullsbacken! Med Maria Fribergs gästspel NÄSTAN DÄR skakar det till ordentligt i den tunga skutans förtöjningar på Djurgården.
Konst står alltid i relation till annan konst men i en fysisk direktkontakt som denna mellan Fribergs fotografier och videos och museets samlingar blir liksom varje beröring en möjlighet till både starkare njutning och större risktagande. Att dansa såhär med de stora elefanterna kräver, minst sagt, ett lyhört fotarbete. Musikalitet!
Friberg är lekande konstnär och elegant estradör. Män har från början varit hennes material och gravitationen hennes livsluft. När hennes fotografier nu går i samspråk med Thielska, hon har fått välja partners fritt, är det som om luften där i bankirens palats plötsligt blir egendomligt lätt att andas. Och mer än en gång finns det anledning att dra på munnen åt hennes roliga/finurliga kommentarer till den befintliga konsten. Som när verket Changed Positions (2015), där en man placerats på ett torn av ihopvikta skjortor, matchas med Eugene Janssons nakna herrar i Akrobater, målad hundra år tidigare. I rummet intill går de fyra kostymklädda männen i Almost There armkrok med Janssons lika blå och bubbliga Staden i solnedgång från 1897. Det är nästan lika roligt helt enkelt för att det är så visuellt träffsäkert hängt. Över huvud taget har Fribergs en precision i sina verk som påminner mig om en annan kostymfascinerad kollega, surrealisten René Magritte.
"Att dansa såhär med de stora elefanterna kräver, minst sagt, ett lyhört fotarbete. Musikalitet!." / Staffan Bengtsson
Till de verkliga godbitarna på Thielska hör Vilhelm Hammershöis mörka melankoliska målning Fem porträtt (1901). Bilden i sig har varit föremål får oräkneliga uttolkningar i artiklar och böcker men Fribergs fotografiska replik Somewhere Else placerar dansken i ett helt nytt sammanhang. Sammanträdets värld. Kostymnissarnas skrevande självgodhet. Gubbväldet. Det är ett av hennes tidigaste verk och kanske inte helt i linje med hennes senare fascination för kostymklädda män, men här, öga mot öga med Hammershöi, tar det skruv ordentligt och det skakar, som sagt, till i herrarnas till synes orubbade bo.
Maria Friberg, Almost There 5, 2000, i Salongen. Foto: Urban Jörén / Thielska Galleriet.
I en av husets smalare korridorer hänger den ljuvligt vackra och långsträckta Calmation (2014). Fotografiet av den unga kvinnan korresponderar konsthistoriskt till verk som John Everett Millais
Ophelia och Fribergs tolkning av dödsmotivet (kvinnors närvaro i hennes verk är ju ytterst sällsynta) får oss att stanna till och fundera över närvaro och frånvaro av liv i våra liv. Men bilden är förstås också en bild, en konstnärs skapelse och förtjusning över kamerans nyfikenhet och förmåga. Det är mycket vackert.
Ernest Thiel är den mest inflytelserika konstmecenat vi haft. Hans engagemang i konstnärer och författare visste inga gränser. Han taxerade som landets rikaste privatpersoner i början på 1900-talet. Men äventyrliga spekulationer och olyckliga affärsförbindelser med bland andra familjen Wallenberg ställde honom mot slutet av sin levnad på bar backe och när han avled i en enkel hyreslägenhet i Djursholm 1947 hade hela hans förmögenhet, inklusive konsten, runnit honom ur händerna.
Jag tänker osökt på detta när jag ser Fribergs fotografier på alla affärsmän som liksom förlorat fotfästet och nu svävar i det blå lite lagom lösryckta ur sitt sammanhang. Den som följer börsrapporeringarna denna höst kan nästan dagligen se hur finansmän tvingas kasta in handduken. Och sväva bort.
Det är inte första gången en konstnär gästspelar i såhär i dialog med befintliga samlingar men Maria Fribergs stora känslighet och skarpa blick, tillsammans med Åsa Cavalli-Björkmans kurerande, har givit den gamla kulturborgen nytt liv och nya perspektiv på konsten. Millesgården gjorde något liknande på 1990-talet, jag minns inte minst Charlotte Gyllenhammars tilltag där bland gipserna på Lidingö, men Thielska och Friberg har funnit varandra på ett syrerikt och befriande sätt, helt i den legendariske bankirens anda.
Tvingades jag välja bort något i hängningen fick det bli de lite väl dekorativa slipsarna från senare år. De behövs liksom inte.
Sophie Allgårds katalogtext ska också nämnas, synpunktsrikt och skarpt ringar hon in Maria Fribergs fortsatt överraskande konstnärskap.
Maria Friberg, Still Lives 4, 2006.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Klicka här för att läsa mer av Staffan Bengtsson >>
Läs vad Staffan Bengtsson tycker om Charlotte Gyllenhammars skulptur på Kungl. Djurgården>>
