Som alltid, höll jag på att säga, är det knökfullt både på golv och väggar när Liljevalchs slår upp portarna till Vårsalongen 2024.
Man får liksom knappt plats att glo.
Mängden (4974 inskickade objekt är nytt rekord) kan vara en kvalitet i sig på utställningar som denna. Vårsalongen väller fram som ett konstens Vasalopp. Några välvallade proffs i tätklungan och så en väldig massa av amatörer och nybörjare som svettas och stånkar där bakom. Som folklig tilldragelse är salongen unik. Medan galleriernas trösklar till konsten ständigt når nya höjder, kan Liljevalchs erbjuda motvikt: för att beträda Vårsalongen krävs ett minimum av förkunskaper. I är gäller detta extra tydligt.
Nytillträdda chefen Joanna Sandell Wright har haft hjälp med juryarbetet av två yrkesverksamma curatorer, Tawanda Appiah och Ashik Zaman, och kände hästryttaren Peder Fredricson som jag hört delar hästintresset med konsthallschefen. Fredrickson är också en flitig tecknare på lediga stunder.
Redan i stora skulpturhallen märks det att juryn lagt sig vinn om att undvika varje tendens till snobbig exkludering. Här dignar det av verk i allehanda tekniker och format och kvalitet. På en rosamålad vägg hänger Emanuel Batalis stora fotografi Selfie som föreställer skådespelaren Johan Rabaeus släpandes på ett självporträtt i guldglänsande ram. En bit bort hänger göteborgaren Constadinos Cakadoussis tre mansporträtt i olja och får oss att mer än en gång tänka på Olle Skagerfors.
” Bäst? Hanna Westerling, Vivien Reis och Klara Söderqvist: Fyra underhållande minuter av driven filmisk påhittighet.
Förekomsten av bilder på ensamma män visar sig vara årets mest genomförda motiv. The Incel Man av Vivianne E Rosqvist är gjord i stengods och berättar om en kille som luften helt gått ur. Peter Kåvelands bearbetade fotografier Tid Är Allt Jag Har skildrar en lika håglös ensamvarg på affärsresa i standardiserad hotellmiljö och den ensamme biljardspelaren i Anders Ekbloms kontorsmålningar Kontor I-III (fiffigt hängda intill Sanna Lindell Gustavssons ”dockhus” Ågrensvägen 8) tycks även han instängd och avskuren från omvärlden. Andra verk med explicit manliga konnotationer är Thomas Hanssons rutiga skjortor i olja och Felix Vasquez Aguileras oljor av kroppsbyggare i Styrkan av sårbarhet. Kultursidornas debatter om Tidermän och Incelmän har kanske ebbat ut nu, men här på Liljevalchs återspeglas, som sagt, manlig kraftlöshet lite överallt. Inte sällan signerad kvinnor.
T.v:Mariana Ekner, Toy Story I Piniccio. T.h: Erland von Hofsten, Utan titel 2
Det är överfulla salar och stundtals frestar det på. Jag respekterar den öppna tillåtande salongspolitiken men en mindre mängd deltagare behöver nödvändigtvis inte vara detsamma som snålt och exkluderande.
Älskade serietecknaren Liv Strömqvist har tillsammans med Lovisa Axén fört över teckningar till textil på sängtäcke. Skärmbilder från mobiltelefonens dagligheter som Swish-dumpen Betalningen har misslyckats. Var vänlig kontakta din bank är spot on. Lika etablerade som Strömqvist är (numera) designduon Front som skapat eleganta RockPiece I-III i gobelängväv och broderi.
Bland andra framträdande enskildheter vill jag nämna Chien-Kuang Lius Öar och gränser i blåst glas, Stefanie Gripenbergs hemmasunkiga Haggan i keramik och arkitekterna Björn Ahlbergs och Johan Sandlers Kalvdans #7 i målar och bränt trä. Jag stod också en bra stund framför unga (26) Emilia Lans oljemålning Fyra, tretton, tjugofyra där den unga konstnären skildrar sin egen åldersstege i ett tidstypiskt 1970-talsrum präglat av ljust trä och sittvänliga möbler – en ”tavla” långt från gallerierna på Hudiksvallsgatan men med mycket hjärta och skaparglädje.
Vänster: Liv Strömqvist, Short lived experience/ Late night scrolling. Höger: Stefanie Gripenberg
Till salongens fasta punkter brukar höra ett par monumentala skulpturer. Från i fjol minns jag de likt spelkort staplade dörrarna i installationen Gemensamma drömmar av Jemina Asp Zayed. I år vill Claes Carneck väcka liknande häpnad med Snöpinnens DNA. Carneck kallar själv sitt verk Oj-konst men drar åt det putslustiga.
Ingert Erikssons broderier har ett japanskt lugn över sig och hennes tråd känner vi igen från Britta Marakatt Labba. Den röda träkälken som blivit Toy Story I Piniccio i Mariana Ekners händer är liten och klen men försvarar sin plats som en tron. Erland von Hofsten har i Utan titel 2 monterat svampar på en MDF-skiva och den väggskulpturen gjorde mig mest orolig eftersom svamparna visade sig vara hem åt oräkneliga insekter…
Hur tänkte man där?
Bäst?
Trots dominansen av måleri och textilarbeten tilltalades jag kanske starkast av två videos. Hanna Westerling, Vivien Reis och Klara Söderqvist gestaltar skickligt i Archive den ”reservoar av minnen” som tjejerna samlat på sig genom åren. Fyra underhållande minuter av driven filmisk påhittighet.
Och ett strå vassare: sommarnattsvideon Ett idogt arbete av Edvard Heinmets visar några unga inte helt nyktra tonårspojkar en midsommarnatt i Hälsingland då adrenalinet rann till. De ljusa pojkrösterna, mörkret som flämtar omkring dem, sköra vingar som bär och brister – Heinmets fångar med stor känslighet på några få minuter en sommarnatt som åtminstone killar har lätt för att känna igen.
Hanna Westerling, Vivien Reis och Klara Söderqvist i Archive
Vårsalongen kommer tidigt varje år, vintern rasar fortfarande utanför konsthallen. Det handlas över disk, också till priser, vi rör ju oss i ett gränsland mellan professionalism och amatörism, som ibland kan få en att lyfta på ögonbrynen.
Nästa år ser jag fram emot något stramare tyglar.
VÅRSALONG 2024
LILJEVALCHS, STOCKHOLM
9 FEBRUARI - 21 APRIL
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Läs mer av Staffan Bengtsson:
"Recension: Berlinde De Bruyckere på Artipelag" >>
"Kanske ordnar det sig när jag kommer till Koster. Intervju med Lena Cronqvist"
