STAFFAN BENGTSSONS OBSERVATIONER: 1

STAFFAN BENGTSSONS OBSERVATIONER:  1

Spara som favorit

 29 september 2022

Konst man träffar på

Jag är nog inte den ende som under pandemin mer än en gång hunnit reflektera kring närvaron av konst i våra så kallade offentliga vardagsrum. Betydelsen av den. Kraften i den. Den spökande Coronan fick regeringen att 2021 skicka 25 extra miljoner till Statens konstråd för att ännu starkare satsa på konstprojekt på allmänna platser. Den nyheten gjorde mig himla glad. 

För det är något alldeles speciellt med konst på oväntade platser i miljön. 

Jag minns själv hur jag som barn passerade organiska lekskulpturen Tufsen på min väg till simhallen genom Lunds stadspark. En främmande betongfigur som var svår att inte observera och bli nyfiken på. När jag som vuxen stött på Tufsen lite överallt i Sverige lärde jag mig också att den surrealistiska stenen skapats av dansken Egon Möller-Nielsen på 1940-talet och att konstnären fick sina uppdrag genom Stockholms legendariske stadsträdgårdsmästare Holger Blom (han som ritade minst lika häftiga betongsvampen på Stureplan). 

Konst som liksom rymt från konsthallar och gallerier och drar runt på stan har sedan förra sekelskiftet blivit en del av själva moderniteten. Inte som förr: kungastatyer och obelisker. Krigsherrar och krigsmonument. Nej, levande och samtalande. Dekorativt men också utmanande. Sätter stenar i rullning och får inte sällan insändarskribenter att rasa eller lovsjunga.

Konst på stan är nästan alltid konst som berikar och berör. De har något med människans eget mått att göra. Man blir mindre eller större. Man tystnar eller blir pratsam. Eller bara härligt berörd som när man på väg till Waldemarsudde passerar Liss Erikssons muskulöst svärmande Par i brons och genast själv ser sig om efter någon att omfamna kärleksfullt. 

Jag skulle kunna räkna upp en oändlig ström av konst som via Statens konstråd (bildat av sossarna så tidigt som 1937) och andra ansvariga i det allmännas tjänst skickats på mig genom åren. Konst, det vet vi numera, är en del av folkhälsan. Primärvården i Region Skåne har gått så långt att de arrangerar universitetskurser i Lund om konsten som resurs i vårdsektorn. Två Alvedon och en Matisse. Skölj ned med ett halvt glas vatten! 

Konstverk som kaxigt tar plats ute i det fria, inte ”inburade” på legitimerande konstinstitutioner, brukar också ha sprängkraft som inte alltid är lätt att tämja. I Malmö står fortfarande Åsa Maria Bengtssons Way To Go kvar trots att konstverket sedan 2014 kritiserats skarpt för att både vara plagiat och en (omedveten får man förmoda) blasfemisk kommentar till Skorna vid Donau som skapades av Togay/Pauer 2005 som ett gripande minnesmärke över massakern i Budapest 1945 då judar och romer brutalt avrättades efter att först ha fått ta av sig skorna. 

Polletten väntar fortfarande på att falla ned i Malmö stad.

I danska Holstebro slängde några modiga kommunalpolitiker på 1960-talet ut ett par hundra tusen kronor på en skulptur av Giacometti som del i ett program för att liva upp en fattig närmast självdöende ort. Tilltaget väckte rabalder och kontroverser men idag, när minsta smula från Giacomettis ateljé kostrar miljoner, räknas konstinköpet som en avgörande pusselbit när Holstebros historia berättas. Konsten som katalysator. 

Liknande historik finns kring inköpet av Chillidas stora granitskulptur Rymdfält av frid i Lund 1972. 

Bild: Togay/Pauer, Skorna vid Donau, Budapest, 2005. Henry Moore, Tredelad vilande figur 1976, Gävle. Foto: Staffan Bengtsson 


För ett tag sedan arbetade jag med en utställning på Konstcentrum I Gävle och hade vägarna förbi en grandios bronsskulptur av Henry Moore på Slottstorget. 

Tredelad vilande figur hamnade i staden som gåva 1976. Den sortens världskonst brukar man stöta på i Paris och London men sällan i gamla kantstötta industriorter som Gävle. I skuggan av Coronans framfart med konkurser och nedstängningar som biverkning är det en ynnest för Gävleborna att ha fri tillgång till en Henry Moore mitt i stadsrummet. Perspektiven förskjuts. Men inte ens Moores tunga brons vilar tryggt. När tiderna är sämre finns det även de i Gävle som vill sälja av och ”göra nytta” för pengarna. Häromåret erbjöds kommunen 50 miljoner för skulpturen av en konstsamlande amerikansk dollarmiljonär. 

Då krävs det lite fucking guts hos politikerna, som varje jul riskerar att få se en mille gå upp i rök när den eldfängda getabocken gör Moore sällskap på Slottstorget (där den just nu skyddas av ett tält på grund byggarbeten i närheten). 

En betydande del av den offentliga konsten är den som kallas byggnadsanknuten och som tillkommit i samband med nybyggen och tillbyggen. Den konsten lever idag farligt på många håll. En färsk avhandling om kulturvård från Göteborgs universitet visar hur konst ”försvinner” i avregleringarnas spår. Fastigheter byter ägare och plötsligt riggas byggnader om, får nya användningsområden och där i byggröran går betydande konstverk ur tiden. Så försvann till exempel en stor marmorintarsia av Endre Nemes vid en okänslig ombyggnad i Göteborg. 

Vi lever i en tid när marknadsanpassningar och privatiseringar dragit på sig baksmälla. Politiker på alla kanter ropar ännu inte på polis men väl på hjälp från stat och kommun. Är vi tillbaka i ett 1970-tal? När nya kulturpolitiken (Göran Palm i minne!) lyfte fram det allmänna och offentliga för allas bästa? Rätt som det är kanske även skolor och sjukhus funkar igen? 

Senast jag blev sådär himla glad (som ovan) var när jag sprang på Alice Aycocks monumentala skulpturer på Djurgården sommaren 2020. Finansierade av prinsessan Estelles kulturstiftelse (tösen har ju knappt fyllt TIO) betade de snurriga vita verken ur serien Turbulence (tidigare utställda på Park Avenue i New York) där i det saftiga kungliga gräset och jag cyklade dit ut flera gånger bara för att roa mig och återfå en del av min förlorade tro på Konstens kraft och skönhet. Ett av verken köpte sessan in och det blev starten på ett nytt spännande utomhusgalleri för konst i Stockholm.

Man lyfter på hatten! Man tillfrisknar!

--------------------------------------------------------------------------------

Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Klicka här för att läsa mer av Staffan Bengtsson >>

Bild: Liss Eriksson, Paret 1973, Waldemarsudde. Egon Möller Nielsen, Tufsen, Humlegården Stockholm. Foto Bengt Oberger

STAFFAN BENGTSSONS OBSERVATIONER: 2

Med FÄRGEN som vapen? Medan grå moln av krut och damm drar in från öster har Staffan Bengtsson botaniserat i aktuell k…

 27 oktober 2022

Staffan Bengtsson

STAFFAN BENGTSSONS OBSERVATIONER: 3

INTE ENS PÅ IKEA FINNS LÄNGRE BARA UPPSIDA Det fanns en gång när IKEA var synonymt med STOR och STÖRST. Staffan Bengtss…

 10 november 2022

Staffan Bengtsson

GYLLENHAMMARS FRÄMLING PÅ DJURGÅRDEN

När blir en kropp ett väsen?      En konstkropp som så att säga funkar har nog förvandlats i den riktningen, att den på…

 30 maj 2023

Staffan Bengtsson

Nästan där, nästan viktlösa. - Maria Friberg på Thi...

Nästan där, nästan viktlösa. I mer än 100 år har de mer eller mindre suttit i orubbat bo. I sal efter sal, uppbackade a…

 28 september 2023

Staffan Bengtsson

KARIN BROOS. Ett skymningsland, bortom ont och gott

Hennes måleri är som en ständigt pågående film, tycker Staffan Bengtsson, som sett Karin Broos stora utställning SVART …

 02 juni 2023

Staffan Bengtsson

ANN-SOFIE BACK - Från jaktmarkerna på Götgatan

Sedan något år tillbaka arbetar Ann-Sofie Back tillsammans med Mattias Dymling (tidigare bl a IKEA) som, om jag förstår…

 09 februari 2023

Staffan Bengtsson

En runda i målarens trädgård - Recension av utställn...

Jag är glad att ikoner som Cy Tombly och Sigmar Polke fortfarande har så stort inflytande över målarkonsten. De stora h…

 12 februari 2023

Staffan Bengtsson

Laurie THE HYPE Anderson – men hur bra är det?

Nej, jag har aldrig tillhört Laurie Andersons trogna skara av groupies. Det är lika bra att bekänna. Men när amerikansk…

 19 april 2023

Staffan Bengtsson

Mycket svensk natur på Liljevalchs Vårsalong 2023

      Staffan Bengtsson, Konstguiden,  möter Rebecka Tollens, debutant på Vårsalongen 2023    När jag vandrar runt bland…

 23 februari 2023

Staffan Bengtsson

JOCKUM NORDSTRÖM INTAR LILJEVALCHS

Den här utställningen har jag verkligen sett fram emot. Att den överträffar mina största förväntningar gör ingenting mi…

 26 januari 2023

Staffan Bengtsson

HOT SET - Wolgers förgyllda ögonblick

Dan Wolgers nya utställning på Galleri Hedenius i Stockholm sätter Staffan Bengtsson tankar i rörelse. En konst bara det…

 22 februari 2023

Staffan Bengtsson

I höst regnar det män på Thielska Galleriet

Inför utställningen NÄSTAN DÄR/ALMOST THERE på Thielska Galleriet cyklade Konstguidens Staffan Bengtsson ut till museet…

 12 oktober 2023

Staffan Bengtsson

Recension: Berlinde De Bruyckere på Artipelag

Renässansens bildvärld framhålles ofta när man talar om belgiskan Berlinde De Bruyckeres konstnärsskap. Staffan Bengtsso…

 05 februari 2024

Staffan Bengtsson

Liljevalchs dansar och ler?

Som alltid, höll jag på att säga, är det knökfullt både på golv och väggar när Liljevalchs slår upp portarna till Vårsa…

 11 februari 2024

Staffan Bengtsson

Lena Cronqvist - "Kanske ordnar det sig när jag komm...

I mars öppnar Konstakademien i Stockholm en stor inventering av Lena Cronqvists hela konstnärsskap. Från tidigt 1960-tal…

 03 april 2024

Staffan Bengtsson

Konsten att leva i ljuset

RECENSION:Visioner. Katarina Löfström, 25 maj - 20 oktober Thielska Galleriet Detta är en recension. Skribenten svarar f…

 22 april 2024

Staffan Bengtsson

Får det vara en DESKTOP BABE!?

RECENSION:Cut the cake,Arvida Byström, 4 april - 4 augustiDunkers Kulturhus Detta är en recension. Skribenten svarar för…

 24 maj 2024

Staffan Bengtsson

Dubuffets dröm - Rå konst på Millesgården

RECENSION:L' ART BRUTKonst som urkraft1 juni - 1 septemberMillesgården, Stockholm  Detta är en recension. Skribenten sva…

 19 juni 2024

Staffan Bengtsson