UTSTÄLLNING:
Thomas Henriksson - Jag är färg
Evelina Jonsson - Höljet
Maria Koolen Hellmin - och solen
Maija Lempiäinen Nyrén - Under ytan skriker havet
Isak Gustaf Clason - Resan mot en ny arkitektur
24 augusti - 5 oktober
KONSTAKADEMIEN, Stockholm
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Evelina Jonsson, Höljet. Konstakademien Foto: Konstakademien
Nästa är kan Konstakademien fira 245 år på Fredsgatan. Inte dåligt för en konstinstitution med rötter ned i det blomstrande svenska 1700-talet då liksom allt vi idag gläds åt av konst och kultur sattes i kruka. (Konstakademien grundades 1735 och flyttade in i Sparreska palatset på Fredsgatan 12 år 1780 /red)
Nå.
Nu på sensommaren har fem nya utställningar öppnat, den största med måleri av Thomas Henriksson.
I de mindre salarna visar stipendiaten Maria Koolen Hellmin ljusbilder och fotoprintar på plexiglas. Konstnären har valt att låta dagsljuset flöda och laborerar med bilder som emellanåt icke ens skymtar och plötsligt (när solen går i moln) ger sig tillkänna. Subtilt på gränsen till osynligt. Men Koolen Hellmins stora blodröda plexiglas glöder vackert där de står lutade mot vita väggar.
Maria Koolen Hellmin, och solen, Konstakademien. Foto: Maria Koolen Hellmin
Finlandsfödda Maija Lempiäinen Nyrén kallar sin utställning (målningar, skulptur, dikt) Under ytan skriker havet och hennes rum är nästan övermättat med uttryck. Det är livsbejakande, kvinnligt, poppigt, nostalgiskt, fräckt, lättsamt, ungt, ja allt på en gång. MLN utbildade sig på Konstfack i början på 1980-talet och den som minns decenniet kommer känna igen sig, på gott och ont. En mindre numerär skulle gjort utställningen en tjänst.
Mer? Evelina Jonssons betydligt finmaskigare Höljet som visas i Ateljén på plan 2. Jonsson tilldelades 2023 Bernadottestipendiatet på 125 00 kronor plus ateljé under ett år och utställning. Med utgångspunkt i insekten och insektens plats i livsrummet berör hon mer stor elegans och känslighet det innersta av liv, materia. Jag är nog inte den ende som kommer att tänka på Tranströmer och det slags poetisk saklighet som ett skarpt öga kan se och låta se.
” Att inte Elektroelefanten hänger på Moderna museet förvånar mig mycket. Inte ett enda arbete av Henrikssons finns i samlingarna på MM. Tokigt.
I samband med nya boken Isak Gustaf Clason - resa mot en ny arkitektur (Bokförlaget Stolpe) låter Konstakademien nu oss ta del av ritningar och inte minst akvareller som den fantastiske skönhetsivraren bakom byggnader som Nordiska Museet, Östermalms saluhall och (personlig favorit!) bankpalatset på Kyrkogatan mittemot Domkyrkan i Lund. Mer arkitektur gärna! Med ett ArkDes som haltat länge och en samtid som förlorat byggnadskonstens kompass behövs samtal om arkitekturhistoria överallt, självklart också i denna kåk med arkitektur inskrivet i väggarna.
Maija Lempiäinen Nyrén, Under ytan skriker havet. Foto: Konstakademien
Men tillbaka till Thomas Henrikssons utställning Jag är färg. Bästa titeln på länge, i klass med Bruno K Öijers nya diktsamling Växla ringar med mörkret som redan blivit kioskvältare. Titlar är viktigt, kan leda rakt in i maggropen och helt åt helskotta ibland.
Henrikssons titel träffar mitt i prick. Detta är måleri där färgerna spelar huvudrollen. Inte bara för att de heter sådant som Gul och blå, Det vita molnet, Smaragd-Umbra utan för att Henrikssons identitet som konstnär lever jäkel i varje cm av de stora dukarna. Han har gjort parafraser på renässansmåleri med en enda färg som element. Var det inte så förbaskat ohälsosamt att käka, kunde han säkert pressa färg ur tuberna på morgonmackan.
Här har vi en konstnär som inte heller sticker under stol med att han inte är den förste med penslar och duk, om det så är Torsten Andersson eller Anselm Kiefer han apostroferar. Eller så fräckt som i Hattfabriken som ju är en (mitt i allvaret) frimodig hälsning till Dick Bengtssons klassiska Hatt & Mössfabrik, men utan swastika.
Retrospektivt är det. Äldst ett litet elevarbete från 1984. Merparten arbeten från 2000-talet. Stora format, flera meter ofta.
Att inte Elektroelefanten (1991) hänger på Moderna museet förvånar mig mycket. Inte ett enda arbete av Henrikssons finns i samlingarna på MM. Tokigt. Den väldiga grå Elektroelefanten som ett enormt gammalt hjärta där man kan höra dunkandet genom färgen.
Vänster: Hattfabriken (1993) Höger: Elektroelefanten (1991), Thomas Henriksson - Jag är färg. Konstakademien
För en del år sedan började det brinna i hans ateljé i Berlin, där han bor sedan femton år. Konstnären överlevde med nöd och näppe efter lång tid i koma. Det gjorde också hans målningar men lågornas hetta förvandlade färgerna. Från den olyckan kommer duken Bränd, som en gång var rosa men ny snarast ett stycke jord. Feuerbilder blev för övrigt utställning 2013. Dick Bengtsson igen, han som ju (självmant) ”värmde upp” sina oljor i gasspisen för att få den där omisskännliga Bengtsson-tonen.
Thomas Henriksson, skåning, uppväxt inte långt från trakterna där Torsten Andersson huserade, lever i färgen som i dans eller konvulsioner. Intuitivt drar penslar och spackelspadar fram över duken/landskapet. Han har barnets häpna blick över allt som sker, det finns ett lyckorus i nästan varje åtbörd. Jag tycker mig höra ett YES! eka i Berlin när han fått upp farten och målar tills han ramlar omkull.
Måleri framstod som en proteströrelse mot den postmodernistiska vågen på 1990-talet. Henriksson tillhörde de vars röst hördes bäst. Han säger själv att han tillhör familjen Picasso, inte Duchamp. Utställningen på Konstakademien bekräftar hållningen också om ett och annat tonfall är lånegods.
2016 visade han Singulariteter på Tomelilla konsthall. En mängd kvadratiska målningar som tillkommit efter en resa till Japan. Där hade han upplevt sig instängd mellan alla jättelika glasfasader. Men målningarna (dragna med spackelspade) är som ett stycke natur också, skiftande i toner om än åt det monokroma hållet. Eller fönster som varken går att se in eller ut ur. Färg!!!
Thomas Henriksson, Hong Kong, framifrån och från sidan där teknik och mängden färg synliggörs. Foto: Konstakademien & Konstguiden
Målningarna i Singulariteter är dessutom så pastosa att färgen kommer ta kanske 100 år innan den torkat. Betraktade från sidan är de lika mycket skulptur som ”tavla”. För att få den tjocka färgsmeten att rinna rätt lät han dukarna stå lutade i en bestämd vinkel under flera veckor. Metodiskt, besatt, förälskat.
Henrikssons fysiska inlevelse i arbetet är en njutning att uppleva för den som aldrig får nog av att betrakta färg torka!
För att få ställa ut på Konstakademien ansöker man. Det gjorde Henriksson för 2-3 år sedan. Som institution för retrospektiva utställningar har Fredsgatan 12 en särställning. Med en kassa på 700 miljoner är man också en maktfaktor. Att Thomas Henriksson fick sin beskärda del av kakan kan vi vara tacksamma för. Enbart den stora duken Der Tanz från 2012, där färgerna frigjort sig från alla hämningar, gör besöket värt.
Vänster: Thomas Henriksson, "Der Tanz - Dansen" (2012). Höger: Fire No 1 (2021)
UTSTÄLLNING:
Thomas Henriksson - Jag är färg
Evelina Jonsson - Höljet
Maria Koolen Hellmin - och solen
Maija Lempiäinen Nyrén - Under ytan skriker havet
Isak Gustaf Clason - Resan mot en ny arkitektur
24 augusti - 5 oktober
KONSTAKADEMIEN, Stockholm
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs mer av Staffan Bengtsson:
"Trött på HILL? - Omöljligt! Recension av utställning på Sven-Harrys Konstmuseum" >>
"Recension: SOLROSOR är mycket mer än VAN GOGH på Artipelag" >>
"Recension: Arvida Byström på Dunkers Kulturhus" >>
"Recension: Dubuffets dröm - Rå konst på Millesgården" >>
"Konsten att leva i ljuset. Katarina Löfström på Thielska Galleriet" >>
"Recension: Berlinde De Bruyckere på Artipelag" >>
"Recension: Vårsalongen 2024 - Liljevalchs dansar och ler? " >>
"Kanske ordnar det sig när jag kommer till Koster. Intervju med Lena Cronqvist" >>
