UTSTÄLLNING 1:
WIENER WERKSTÄTTE,
Konst / hantverk,
MILLESGÅRDEN, STOCKHOLM,
21 september - 26 januari 2025,
UTSTÄLLNING 2:
"A Philosophy of Home”,
Hundra år av Svenskt Tenn på Liljevalchs.
LILJEVALCHS KONSTHALL, STOCKHOLM
27 september - 12 januari 2025
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Installationsvy, Wiener Werkstätte, Millesgården i förgruden syns en geometriskt mönstrad klänning från Schwestern Flöge. Foto: Yanan Li
Just nu kan vi i Stockholm se två stora utställningar med två av 1900-talets stora designtänk i centrum: Wiener Werkstätte på Millesgården och Svenskt Tenn på Liljevalchs.
Wiener Werkstätte blev en i sammanhanget kort story, knappt tretti år, medan tennet på Strandvägen fyller hundra. Att Josef Frank, den oförtröttlige, tillhörde de båda ”skolorna” gör såklart utställningarna till något alldeles extra spännande.
På Millesgården möts vi av ljus och rymd och smågenialt arrangerade avdelningar med möbler och föremål och alla sorters bilder och textilier och grafiska trycksaker. Wiener Werkstätte grundades, med engelska Arts & Crafts-rörelsen som förebild, i en tid när giganter som Sigmund Freud och Gustav Mahler och Gustav Klimt och hans älskade Emillie Flöge (som startat eget modehus) kunde springa på varandra på gatorna i Wien. Luften vibrerade av revolutionerande tankar. En modern värld stod för dörren. Den nya frigjorda och estetiska människan skulle ta sina första steg ut i ett nytt slags frihet och mod.
1903 hade WW sparkat igång sin verksamhet under ledning av arkitekten Josef Hoffman, konstnären Koloman Moser och mecenaten textilfabrikören Fritz Waerendorfer. Grundtanken i kooperativet var att upplösa gränserna mellan konst och hantverk, för en vackrare värld.
Glosan för dagen var Gesamtkunstwerk. Allkonstverk.
Millesgårdens konsthall är inte den största, men det är imponerande hur väl den används denna gång. Husets pedagogiska sinnelag har gestaltats föredömligt av Martin Liljekvist, som kurerat och haft huvudansvar för texterna i den vackra stilsäkra katalogen, signerad Samuel Voigt Lind. Ekon från Arts & Crafts syns naturligtvis i Wiener Werkstättes hela repertoar men österrikarna tog kärleken till hantverket och naturens formspråk längre och i en tydligare arkitektonisk riktning. De geometriska formerna (ständigt denna ruta) finns i såväl möbler som kläder och typografi. Dekorationerna är också mindre vildvuxna än i England, det märks att vi rör oss mot en urbanare mentalitet.
” Millesgården genomför projektet med den äran - precis som de nyligen gjorde med L´Art Brut. På sina begränsade ytor man lyfter fram omfångsrika berättelser om konst och form bättre än de flesta andra institutioner i Stockholm. De verkar helt enkelt brinna för sina uppgifter.
En höjdpunkt från de första åren är Hoffmans och Klimts fantastiska stadspalats Palais Stoclet som stod klart 1911 i Bryssel. Vinkelräta arkitektur och blomstrande konstnärlig utsmyckning med sensationell mosaikfris av av Gustav Klimt. Men även Hoffmans ”amerikanska” Kabaret Fledermaus i Wien några år tidigare speglade stilsäkert modernitetens intåg. 7000 konstfullt dekorerade kakelplattor, möbler i avancerat böjträ, teaterprogram och menyer formgivna med WW:s typiska sinnlighet. Ett hörn av nattklubben finns nu rekonstruerat på Millesgården, bara att slå sig ned och suga in.
Möbler av Koloman Moser. Mode från systrarnas Flöges modefirma. Lampor av Josef Frank. Stolar och plånböcker och smycken av Josef Hoffman. Barnleksaker och spel av Maria Franke och Moser. De berömda vykorten som spred budskapet så effektivt, signerade Maria Likarz… Alla nivåer av samhället skulle med, inte ett hörn av verkligheten var för banal för att inte få sin släng av sleven. Det fullständigt exploderade av kreativ design. Hela företagsidentiteter stöptes om av kreatörerna från WW. Så beskrevs också kooperativets framfart med rätta som ett Ornamentalt utbrott.
Får inte nog av Hoffmans notställ på fyra klot åt Hugo Koller. Eller Bertold Löfflers illustrationer till Fledermaus. För att inte nämna porslinspjäserna av judinnan Susi Singer, hon som kom till Wiener Werkstätte redan som 17-åring. Intimiteten i figurerna, oftast kvinnliga, och de starka färgerna (”Jag tar tretti olika färger om jag behöver!”), liknade inte mycket annat. Som en dåtida Maria Boij! Med nazisternas hänsynslösa frammarsch tillhörde hon dem som tvingades fly Österrike. 1937 immigrerade hon till USA och slog sig ned i Los Angeles där hon levde fram till sin död 1965. Bara ett av många liknande öden i WW:s närhet.
Verkstaden förändras hela tiden och det sista decenniet dominerar de kvinnliga kreatörerna. Det är också kvinnor som Mathilde Flögl och Maria Likarz som utvecklat företagets fräcka experimentella grafiska språk genom åren. På den stora designutställningen Exposition internationale des arts décoratifs et industrielles modernes i Paris 1925 var det kvinnorna som kom hem med guldmedaljer.
Millesgården Museum Wiener Werkstätte - Annes Hus Foto_ Yanan Li
Det friliggande Annes hus har helt vigts åt Josef Frank, vars möbler och inredningssvärmeri här kommer helt till sin rätt och blir som en utställning i sig. Låga podier lyfter upp föremålen som nu tillförts huset. Precis som inne i konsthallen där podier och vitriner dekorerats med WW:s distinkta precision.
WW hann etablera sig även i New York men när kraschen på Wall Street fick hela finansvärlden att gå i bitar, drogs WW med i fallet och konkade. Alla lager såldes på auktioner.
Besöket på Millesgården är det första i Sverige som, uppbackade av WW-museet MAK och deras curator Anne-Katrin Rossberg i Wien, tar helhetsgrepp på Wiener Werkstättes korta men tongivande historia. Detta är en berättelse om en stark konsekvent reaktion mot massproduktion och slätstrukenhet. Det är handens och individualitetens återkomst till formgivning och arkitektur. Tydliga avsändare och tydliga mottagare, som i bästa sortens korrespondens. Om Sveriges kopplingar till WW finns åtskilligt att berätta, det mesta kommer faktiskt fram i den faktaspäckade och, som sagt, kongenialt formgivna katalogen. Jan Norrmans texter om förbindelserna mellan oss och Wien och Josef Franks roll som ett slags brobyggare ger matig läsning.
Millesgården genomför projektet med den äran - precis som de nyligen gjorde med L´Art Brut. På sina begränsade ytor man lyfter fram omfångsrika berättelser om konst och form bättre än de flesta andra institutioner i Stockholm. De verkar helt enkelt brinna för sina uppgifter.
WIENER WERKSTÄTTE
Konst / hantverk
MILLESGÅRDEN, STOCKHOLM
21 september - 26 januari 2025
--------------------------------------------------------------
.
Intsllationsvy, "A Philosophy of Home” Hundra år av Svenskt Tenn på Liljevalchs. Foto: Henrik Lundell
Hur lyckas man då ute på Djurgården, på det betydligt större Liljevalchs med Svenskt Tenn?
Utställningen Svenskt Tenn. A Philosophy of Home väcker en hel del undringar. Varför och för vem? För att Svenskt Tenn stod för fiolerna? För att fira 100-årskalas?
Svenskt Tenn bärs fram av arvet efter Josef Frank och Estrid Ericson. Två unika personligheter med en alldeles särskild begåvning för vackra hem och gedigen kvalitet. Som möttes nästan av en slump och som sedan tillsammans förändrade hela den estetiska inredningsmentaliteten i Sverige. I en samtid när obildade influencers styr och ställer med människors ideal och smak, är det närmast obegripligt att vi en gång i tiden haft två sådana världsmedborgare vid det dukade bordet.
Men Liljevalchs ligger nedsläckt. Salarna är mörka och inte helt lätta att läsa av. Är det en tolkning av Svenskt Tenns anda?
Josef Frank avled den 8 januari 1967. Våren därpå, mitt i vänstervågens 1968, när allt som kunde förknippas med borgerligt leverne skulle ut med soporna, öppnade Nationalmuseum stor minnesutställning till österrikarens ära. Självklart fick Svenskt Tenns ägare Estrid Ericson utforma utställningen, som på alla sätt blev stor framgång. På en papperslapp inför arbetet hade Estrid klottrat ned ett slags credo för uppgiften: Det ska sjunga av färg och stråla av ljus!
Estrids uppmaning ringer i mina öron när jag vandrar runt genom de tretton salarna. Var är ljuset som skulle stråla? Det som Estrid var så noga med på den mycket framgångsrika minnesutställningen 1968? Alla fönster har spikats igen. Det lilla ljus som strålar (läs: flämtar) är elektriskt och frapperande kraftlöst. Undantaget ett par av salarna, bland annat den fina med utställnings-miniatyrerna, där det faktiskt (nästan) strålar som hemma på Strandvägen.
Nå. Tennet fyller alltså 100 år och det är en händelse som tveklöst bör uppmärksammas. När vi i dagligt tal pratar om god smak pratar vi, utan att tänka på det, om sådant som NK och Svenskt Tenn. Institutioner där tingen av tradition kostat lite mer och hållit lite längre men mest stannat vid drömmerier för de flesta. Som kulturbevarare (samarbeten med skickliga mindre familjeföretag har alltid prioriterats på Strandvägen) står tennet för ett helt eget kapitel i vår svenska historiebok. Så absolut en utställning. Men detta?
Mest vandrar jag runt i dunklet och väntar på att showen ska starta, att de döda tingen ska få liv. Men bilden av lager övertrumfar bilden av liv. Det hjälper föga att de klena väggtexterna lite tjatigt upprepar hur Frank och Ericson satte människa i centrum när det mänskliga lyser med sin frånvaro. Ingenstans problematiseras Svenskt Tenns roll som estetisk och klassmässig markör. Möblernas och dukningarnas överdåd står där övergivna, utan röst. Det finns liksom ingen avsändare och då brukar det bli lite sisådär med mottagandet. Jag som både har soffa och tapeter från tennet i min anspråkslösa boning borde ha varit lättare att vinna, men icke sa Nicke.
” Var är ljuset som skulle stråla? Det som Estrid var så noga med på den mycket framgångsrika minnesutställningen 1968?
Det som börjat som en svensk angelägenhet hemma i Estrids Hjo i början av 1900-talet utvecklades genom åren till en internationellt färgad designvärld på Strandvägen i Stockholm. Indiska elefanter på en tygbit som hon hittat på marknad i Frankrike blev en textil som tillverkats sedan 1940. Vid besök till de minoiska freskerna på grekiska Knossos fångades hon av väggmålningar av praktfulla blå fåglar – som Frank översatte till bästsäljaren Anakreon, ett av butikens absolut vackraste mönster. Ja, Estrids Ericsons ständiga utlandsresor/bildningsresor (USA, Indien, Mexico, Italien, England, ja, kors och tvärs över jordklotet) gjorde att tennet blev som ett skyltfönster lika mycket mot världen som den goda smaken.
William Morris fick sin första separatutställning i de välbesökta lokalerna vid Nybroviken. 1938 var det dags för italienskt glas från Venini. Själva deltog de i världsutställningen i New York och på Golden Gate Internationell Exposition i San Fransisco 1939. Amerikanska inredningsmagasin som House & Garden publicerade stora artiklar från Estrids hem i våningen på Strandvägen. Italienska Domus (där självaste Gio Ponti var redaktör) rapporterade med samma entusiasm från den fantastiska trädgården vid sommarhuset Tolvekarna. I New Delhi inredde de hela den nya jättelika svenska ambassaden på 1950-talet. Visst handlade det om Sverige, om svenska profiler, men Svenskt Tenn placerade sig från början så långt från enögd nationalism som tänkas kan. Förebildligt.
Frank, socialisten, med sin tidiga historia hos Wiener Werkstätte, sina bostadshus i Wien, villor i Falsterbo, hade en outsinlig blick och känsla för estetikens betydelse både som funktionalitet och som skönhetsbärare. Hans liv är som författat för filmduken, inklusive privatlivet. Att Frank och Ericson fann varandra berikade världen även om deras produktion av möbler och design länge enbart transporterades iväg till paradvåningar på Östermalm.
När Robert Venturi, den amerikanske arkitekten, publicerade debattboken Contradiction and Complexity in Architecture i mitten på 1960-talet efterlyste han historiskt orienterade formskapare. Hedvig Hedqvist tar upp det i sin välskrivna biografi över Estrid Ericson (Norstedts), och med rätta poängterar hon hur Ericson tillhör de begåvade undantagen från historielöshet.Venturis skrift borde förresten läsas av fler idag när arkitekter och formgivare åter förlorat mycket av sin omvärldskoll.
Intsllationsvy, "A Philosophy of Home” Hundra år av Svenskt Tenn på Liljevalchs. Foto: Henrik Lundell
På senare år har tennets fönster stått öppna mot svenska designers och konstnärer som i olika specialprojekt fortsatt att tillföra ofta, men långt ifrån alltid, spännande ny form och färg till det traditionella skafferiet.
Utställningen på Liljevalchs speglar förvisso en del av händelserna på Strandvägen, märkligt vore det väl annars, men katalogen? De sextio sidorna liknar mest en tunn skoltidning, tillkommen i ett nafs. Innehåller i stort sett bara tacktal till Kjell och Märta Beijers stiftelse som övertog företaget från Estrid Ericson 1975. Att i det sammanhanget inte ens nämna den avgörande roll som Hjalmar Olsson, omtyckt VD för Gustavsbergs porslinsfabriker, och Estrids ständige rådgivare och, enligt Hedqvists bok, mer eller mindre daglig samtalspartner. En enkel pusselbit att tillfoga, men nix no, allt ljus på Beijers. 260 kronor för en trycksak med väggtexter. Skäms, Liljevalchs!
Utställningscuratorer har varit Karin Södergren, till vardags på Svenskt Tenn, och Jane Whiters, till vardags verksam i England med egen studio. Att läsa hur Whiters på sin hemsida beskriver Liljevalchsutställningen som en undersökning ”what makes it (Svenskt Tenn) so enduring and relevant today” är närmast parodiskt. Salar som den med ”Josef Franks mönstervärld” är lätt att ta till sig men bergen av bord och stolar och dukningar förblir museala på ett ålderdomligt vis. Redan efter ett halvt varv infinner sig en lätt illamåendekänsla och jag vill tillbaka ut i ljuset som strålade så härligt denna septembermorgon.
Vitrinerna med privata föremål äger förvisso sin charm, men det är alldeles för lite av den varan. Gång på gång söker jag förgäves efter LIVET. Det som Frank och Ericson själva ägnade så mycket tid åt. Det som definierade hemmet på ett sätt som borde ha kunnat diskuteras från åtskilliga håll, också med samtida glasögon, men som nu lämnas vind för våg, som det mesta här.
Franks mindre kända ”filosofi” accidentism, varför inte gestalta denna spännande diskussion i en egen sal? Låta enstaka dyrgripar från tennet flytta samman med vanliga anonyma möbler? Den eviga diskussionen om snyggt och fult skulle ha gott om syre här. Att en byrå på Svenskt Tenn kostar en halv miljon är väl inte heller irrelevant? Så mycket värt att prata om som utställningen undviker. Så räddhågset. Så långt ifrån vårt dagliga levande. Och var håller Liljevalchs nya chef Joanna Sandell hus? Inte ens katalogförord har hon kostat på sig. Nej, ambitionsnivån ute på Djurgården lämnar mycket i övrigt att önska. Estrid Ericson och Josef Frank och alla vi andra var värda ett 100-årskalas av livligare slag.
Intallationsvy, ”A Philosophy of Home” – Hundra år av Svenskt Tenn på Liljevalchs. Hendrik Lundell
Så för att få tillbaka glädjen och ljuset tar jag vägen förbi Svenskt Tenn på Strandvägen på väg hem.
I de vänligt upplysta och (i jämförelse) spatiöst möblerade rummen återvänder livsandarna! Här finns ju för tusan allt. Här verkar Karin Södergren hemma. Utöver hela det galet eleganta sortimentet också en rekonstruktion av Estrids gamla arbetsrum och en hel sal vigd åt tennföremålen, firmans urkälla. Och de stora generösa fönsterpartierna… Det kan låta förvånande, men här möter jag både Estrid och Josef på nära håll, här finns dom kvar. Kanske för att avsändarens budskap här är så tydligt: kommers. Och ingen entrébiljett behöver man lösa! Vad Liljevalchs däremot vill med sin påkostade utställning förblir en gåta.
Svenskt Tenn är sedan länge big business. Att Josef Frank är tillbaka i stan har Bukowskis förstås uppmärksammat. Auktionshuset efterlyser nu produkter från Svenskt Tenn för stor auktion längre fram i höst. Häromåret satte "Buckan" världsrekord med 4,5 miljoner för en av Franks tidigaste möbler, det så kallade Apskåpet. Med det förnyade intresse för österrikaren som Millesgården och Liljevalchs nu bidrager till finns självklart nya sanslösa rekord inom räckhåll att se fram emot för Andreas Rydén och hans kollegor i Berzelii park.
"A Philosophy of Home”
Hundra år av Svenskt Tenn på Liljevalchs.
LILJEVALCHS KONSTHALL, STOCKHOLM
27 september - 12 januari 2025
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs mer av Staffan Bengtsson:
"Recension: Fri färg på Konstakademien i höst" >>
"Trött på HILL? - Omöljligt! Recension av utställning på Sven-Harrys Konstmuseum" >>
"Recension: SOLROSOR är mycket mer än VAN GOGH på Artipelag" >>
"Recension: Arvida Byström på Dunkers Kulturhus" >>
"Recension: Dubuffets dröm - Rå konst på Millesgården" >>
