Nej, jag har aldrig tillhört Laurie Andersons trogna skara av groupies. Det är lika bra att bekänna.
Men när amerikanskan nu flyttade in på Moderna Museet - hon stannar ett drygt halvår - ville jag ge konstnärskapet en ny chans att prata med mig. Jag har haft fel förr och få saker känns väl så befriande som när man gör ett omtag på allvar, öppnar upp på vid gavel helt enkelt. Gör sig mindre.
Så där vandrar jag. Genom svarta rum tillsammans med andra och mycket nervöst entusiastiska besökare och jag väntar på att Laurie Anderson ska vända sig också åt mitt håll och, som det heter, leverera.
Jag hejdar mig framför allt det där som jag redan läst spaltkilometrar om i tidningar och på nätet. De små bilderna på förfadern Axel Efraim Anderson. Minimänniskorna som gör buddhistiska handgester. Ingmar Bergman-hälsningarna Nothing. Hemmabyggda fioler. Ljud. Ljus. Svarta tavlor med text. Drum Dance.
Jag närmar mig så kallad Virtual reality-teknik i verket To the Moon. Jag sitter en stund i ARK, som är något slags syndaflodskammare med ett moln och en sprucken eka och en discokula. Jag står en stund framför jättemannen i Harbeas Corpus och låter tiden rinna iväg. Jag lyssnar och tittar och läser och låter Laurie Anderson vara så mycket Laurie Anderson som Moderna Museets väggar och rum tillåter utan att spricka.
V: Olika fioler från Laurie Andersons karriär finns på display. H: Installationen Harbeas Corpus. Laurie Anderson på Moderna Museet Stockholm.
När jag gjort min runda genom Looking into a mirror sideways och kommer tillbaka ut i dagsljuset är jag både nöjd och missnöjd. Det var som jag trodde. Ett tomt sprakande av elektriska bilder och ljud och allsköns installationer och film och mer sprak och mer röst (jo, hon har en ljuvlig röst!) och väldigt mycket mer mörker.
”Mer finrum kan det knappast bli. Mer elektricitet kan knappast mjölkas ur samtidens elbrist. Svartare väggar har icke bestrukits.” / Staffan Bengtsson om Laurie Anderson på Moderna Museet Stockholm
Vyer från installationen "ARK", Laurie Anderson på Moderna Museet Stockholm.
En i stort sett enig svensk kritikerkår har gått ned på knä och gjort vågen och farit ut i allehanda panegyriska excesser. Ikonen. Legenden. Pionjären. Laurie Anderson är precis allt. Måttsatserna har knappast varit de man använder för salt och kryddor. Laurie Anderssons konstnärskap tycks vara något av det största vi skådat, renässansmänniskan framträder pånyttfödd, konsten har återvänt till Moderna med full ackuratess.
Vanligtvis sansade kollegor som Bo Madestrand och Håkan Nilsson och Cecilia Blomberg förefaller, jo så låter det, smått berusade (i bakgrunden ekar O Superman) av sina intryck; Ulrika Stahre och Magnus Bons är med på Hypetåget men kanske inte lika oreserverat. Andres Lokko reste över till New York och fick audiens (jo, det kändes verkligen så när han tassade på tå inför ikonen och hennes assistent) och det blev väl knappast något scoop, om man säger. Den gode Lokko kämpade frenetiskt med att få ihop några användbara pratminus. Det blev, till sist, ett par.
Det gemensamma för utställningsrecensionerna har varit en ändlöst uppräknande av alla tekniker och mojänger och material som Laurie roat sig med i över femti år. High tech och hemmabyggen. Pionjärt!
Plus ett lika ändlöst NAMEDROPPANDE. Lou Reed. Kronos. Solewitt. Bergman. Glass. Fluxus. Eno. Warhol!...
Andersons kompisgäng vävs in i texterna om hennes konstnärsskap som för att fluffa upp föreställningen och få in lite syre i luften. Någonstans påminner cirkusen om hur det brukar skrivas om Patti Smith, en annan New York-ikon/legend/pionjär som höjs till skyarna så snart hon visar sig och river av den där Springsteenlåten som hon fick till skänks av Bruce.
Håkan Nilsson påstår i gammal god tradition (när inget annat finns till buds) att LA gör det privata allmängiltigt men ingenstans i hans text går det att begripa vad hans påstående emanerar ur. Magnus Bons bländas inte lika mycket av snurrande discokulor och funderar lite grand över tomhet i budskapet, det hedrar honom.
Looking into a mirror sideways är Laurie Andersons första Grand Tour i europeiska konsthallar. Mer finrum kan det knappast bli. Mer elektricitet kan knappast mjölkas ur samtidens elbrist. Svartare väggar har icke bestrukits.
Men det ekar tomt, tomt, tomt. Andersons behagliga stämma till trots saknas ett mänskligt tilltal bortom de tekniska piruetterna.
Allt tjat om Andersons genuina berättarkonst, vad tar det fasta på? Anekdotiska stories med human touch. Mänskliga öden som kommer in lite från alla möjliga håll. Ingmar Bergman-flirten (nu är vi i Sverige) är något sökt, med förlov sagt.
För mig som vuxit upp med Andy Warhol och popkonst och följt de stora elefanternas föreställningar under firmamentet, ter sig Andersons spegelvärld aningen dagen efter, aningen reservbetonad och (faktiskt) studentikos. Blir jag också lite ledsen? I alla fall nedstämd.
Detalj: En gång gjorde John & Yoko en samling älskansvärda dubbelporträtt för att manifestera sin kärlek och det var vackert och innerligt och fullt av historia. Laurie Anderson upprepar tilltaget med sin bortgångne man, Lou Reed, i ett hörn på Moderna men inte ens den gesten lyckas riktigt nå ut och beröra, även om jag stod kvar en extra stund för att ge verket en andra och tredje chans.
Laurie Anderson och hennes dåvarande man Lou Reed. Laurie Anderson på Moderna Museet Stockholm.
Det fastnar någonstans på halva vägen som mycket annat i denna jättelika Performance - för så är det nog bäst beskrivet, som en ändlös Performance där pusselbitarna avlöser varandra som skramlande vagnar i ett tåg på väg mot… Nowhere. Men många står kvar på perrongen och jublar. AI är ju jättefräckt. Och VR kan rädda världen.
Tjo flöjt.
P.S.
Det goda med utställningen var att jag äntligen skaffade Henrik Berggrens Historien om New York och slukade från pärm till pärm på nolltid. Skaffa! Läs!! New Yorks historia upphör aldrig att fängsla. Och Berggren är en unik svensk berättare.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Klicka här för att läsa mer av Staffan Bengtsson >>
