I mars öppnar Konstakademien i Stockholm en stor inventering av Lena Cronqvists hela konstnärsskap. Från tidigt 1960-tal fram till 2023. Efter en långvarig ögonsjukdom har hon idag helt förlorat sin syn. Staffan Bengtsson har besökt henne för en pratstund i hemmet på Södermalm.
Jag befann mig i Oslo för att äntligen besöka nya Nasjonalmuseet, 55 000 kvadratmeter konstmuseum, som inte har sin like i norden, knappt i Europa.
I samma veva gjorde jag Munchmuseet, det känns fortfarande obegripligt snurrigt och kyligt, och Aastrup Fearnley, som nyss firat 30 och alltid inspirerar med fräckt kurerade utställningar. Men varför måste Munchmuseet upplevas som en stökig industrihall? Det är lätt att sakna den gamla enplansbyggnaden med ateljékänsla ute vid Töyen.
Nå.
När jag långsamt rör mig genom Nasjonalmuseets 86 (!) salar hamnar jag plötsligt framför en stor olja som jag genast känner igen: Tango III, målad av Lena Cronqvist 1986. Målningen ingår i en serie oljor som Cronqvist målade efter att ha sett ett par dansföreställningar av tyskan Pina Bausch i Stockholm. Det är en märklig målning om kropparnas närhet och avstånd.
För mig, som någon timma tidigare stått framför Edvard Munchs ännu större Livets dans, blev det som en klockren déjà vu. Munch och Cronqvist på samma tiljor. Många år mellan pardanserna, men könen tycks fjättrade vid sina frågor.
Jag berättar om mötet för Lena när vi ses hemma hos henne på Södermalm inför den här artikeln.
- De har en annan målning av mig som de inte har framme. Den saknade jag när jag var där, säger Lena.
Målningen hon saknar är Isen från 1976. Bilden föreställer hennes föräldrar, henne själv och hennes yngre syster och är en minnesbild från 1940-talet.
- Vi bodde ju i Karlstad då. Klarälven rann förbi vårt hus. Det var ganska farligt där. Jag och min syster lämnades ensamma ibland vid älven där stora timmerstockar flöt. Det var timmerflottning högre upp.
Du är den enda person som du fått färg i den målningen.
-De andra blev väl mer som skuggor, ja. Men jag gillade museet. Särskilt att de gjort plats för Munch högst upp, det var helt fantastiskt. Det hade jag inte förväntat mig när Munch nu fått ett eget museum. Där var det lite svårare att hitta, tyckte jag.
Munch och du pratar med varandra.
- Ja, det kanske vi gör. Jag har varit i Oslo tidigare och sett mycket av hans grafik, bilder som jag inte kände till.
Han var lika upptagen vid ett fåtal motiv, ungefär som du.
- Vi har väl dålig fantasi! Men jag har inte sett på mina grejer riktigt på det sättet.
Hon skrattar och ursäktar sig med jämna mellanrum under vårt samtal. Som alltid påpekar hon hur svår hon är att intervjua. Ingela Lind, som skrev om konst i Dagens Nyheter under åtskilliga år, noterade också släktskapet: "Om en del konstnärer kan man bara säga att de är konstnärer. De tar sig ton med samma självklarhet som Munch eller Strindberg. Det går inte att påverka dem. Och de fortsätter med vad de gör eftersom de måste göra det."
” ja, det blir något slags meditation när jag sitter där och tittar på landskapet. det måleriet är i alla fall inte litterärt. / Lena Cronqvist
Vänster: Lena Cronqvist, Tango III, 1986. Höger: Lena Cronqvist, Isen, 1976
Det är ett vackert vinterljus i rummen omkring oss. Lena Cronqvists våning ligger högst upp i fastigheten och de vita väggarna och de stora fönsterpartierna ger ateljékänsla. Överallt står bronser och keramik som hon gjort.
Flickor som aldrig lämnat henne. Eller som hon aldrig övergivit.
Mot en vägg står en hel dröse oljor. Bakom henne, där hon sitter i soffan, hänger en målning som föreställer tre flickor som har svampar som paraplyer. Lena berättar om Irina Zatulovskaja som målat den och att de ställt ut tillsammans, bland annat på Waldemarsudde 2005. Det är en stillsam dag, de enda ljud som emellanåt kommer utifrån är skratt eller rop från gymnasisterna, på väg till eller från Södra Latin.
År 2000 gick hennes man och livskamrat, författaren Göran Tunström, bort. Då lämnade hon deras gamla våning och flyttade 50 meter tvärs över gatan.
- Göran ville gärna också börja måla en gång, men det blev inte
så bra. Jag försökte skriva en tid, men det funkade inte när jag och Göran träffades. Och jag blev sur när han lånade min färg.
Skratt.
- Han insåg själv att det inte funkade.
Vänster: Lena Cronqvist dörr. Höger: Staffan och Lena i hennes våning på söder i Stockholm
Om några veckor öppnar en stor retrospektiv utställning på Konstakademien. Vi ska få se verk från hennes tidigaste år som konstnär och någon bild från den senaste sommaren. Kanske de sista målningar hon kommer att göra, eftersom en långvarig ögonsjukdom förvärrades dramatiskt under hösten och i praktiken gjort henne blind. Läkarna kan inte längre göra något.
Behandlingarna har avslutats.
I hallen ligger två välfyllda vedsäckar intill en stor vitkalkad öppen spis.
- Jag köpte veden förra året. Men jag vågar ju inte elda i spisen nu när ögonen inte funkar.
- Jag kunde fortfarande se lite grand i somras och jag grundade ett antal dukar med blått som jag sedan ritade på med vit krita. Det gick att se.
Angelika Kräppner, som curerar utställningen på Konstakademien, berättar att minst en av dessa blå målningar kommer att vara med.
Ända sedan debututställningen, på Galerie Pierre i Stockholm 1965, har Lena Cronqvist varit sysselsatt med en handfull motiv.
Vuxenvärldar och barnvärldar.
Självbilder och sjukdomsbilder.
Tablåer som nästan alltid har sitt ursprung i hennes egen uppväxt och hennes eget liv. Speglar. Zinkbaljor. Strindberg sitter i samma balja som hon själv. Ja, det är mycket tvätt och tvagning. Vatten och nakna kroppar. Som om allt är en uppväxt. Påklädning och avklädning. Naket och påklätt. Tillkännagivanden. Framträdanden. Som ibland bekräftas av spegeln.
Och så flickorna. Vilka de nu är.
Jo, hon själv och hennes syster, förstås. Oftast i alla fall. Hennes teckningar, inte minst serien till Görans roman Prästungen, har en linje som man långt senare kunde känna igen hos Jockum Nordström.
Och kanske hos Helene Billgren?
- Hon har alltid funnits här. Särskilt målningarna. Hon har en sorts humor som ligger långt inne i bilderna. Och så tycker jag så mycket om att bara titta på henne när vi har haft pratstunder. Man känner sig aldrig avvisad, säger Helene Billgren.
Mårten Castenfors, som på olika sätt arbetat med henne, sätter fingret på hennes mod som konstnär;
- Utan Lenas mod är det många unga konstnärer som aldrig skulle våga visa sig som de gör idag. Hon har varit en förebild som lockat fram berättelser ur konstnärer, som Linn Fernström till exempel. Det krävs helt enkelt mod att leva. Och våga visa det.
Vänster: Lena Cronqvist, Hand i hand, 1980. Höger: Lena Cronqvist, Flicka med spegel docka och gorilla, 1992
Lenas motivvärld och berättelser känner de flesta konstvana igen direkt. Upptagenheten vid alla dessa tablåer ur livet gjorde att mer än en kritiker tidigt kallade hennes måleri litterärt.
Lena fnyser. Hon känner inte igen sig själv i beskrivningen. Men sin egen modell har hon varit och hennes biografi, inklusive syskonkriser och graviditetspsykoser, speglas i allt hon tagit sig för.
Åren på flickskolan i Karlstad passade henne dåligt.
- De andra tjejerna var bara intresserade av killar och kläder. Det blev för många år. Ett idiotiskt påhitt av min mor och rektorn att jag skulle gå där. Tjejerna kändes mycket äldre än jag. När jag kunde flytta över till läroverket var det stor lättnad.
Då och då färgstarka nästan pastosa landskapsmålningar från Koster, där hon har sitt andra hem sedan länge.
-Allt brukar ordna sig när jag kommer till Koster. Jag har tagit båten och åkt ut och målat på öarna.
Är hon en annan konstnär där? Hon har inte tänkt på det så, men svarar med ett ”kanske”. Och att det bohuslänska havet alltid lockar henne.
-Det är en sommarmeditation kanske.
Hon skrattar generat som om hon plötsligt avslöjat något.
- Ja, det blir något slags meditation när jag sitter där och tittar på landskapet. Det måleriet är i alla fall inte litterärt.
Nytt skratt. Och pillemariskt leende. Hennes ansikte är i något slags vila, lugn. Ett flickaktigt återhållet leende i ena mungipan, både lurigt och värdigt.
Jag frågar om man kan måla sig fri. Om man kan ta sig ur livets utmaningar med måleriet?
- Jag vet inte. Man arbetar med sådant som man har problem med och sådant man tycker är kul.
Ända sedan de tidiga åren, tillsammans med Göran Tunström, har hon rest till världens alla hörn. Ofta Indien, Grekland, England, Italien, Japan. På 1990-talet bodde de längre vinterperioder i New York. Det påminner hon mig om när vi pratar om flickmålningarna med rutiga omgivningar, ofta i röda och gula färgskalor.
- De målade jag första gången i New Det var hela New Yorks uppbyggnad, Manhattans stadsplan är ju rutig. Så jag vet att det började där, kanske 1994.
Nu har hon nyss fyllt 85 år. 2020 arrangerade Waldemarsudde en retrospektiv de också, men då var vi lamslagna av Covid och den stora publiken fick aldrig tillfälle att se utställningen. Därför är hon glad åt Konstakademiens öppning i mars. Målningar, bronser, grafik, teckningar. Lejonparten från hennes privata samlingar.
Ett konstnärsskap som varit levande i mer än sex decennier. Jag trodde nog att Moderna Museet skulle få tummarna loss och släppa till, men nu hamnar alltså denna (garanterade) publiksuccé på Fredsgatan istället.
Helene Billgren igen:
- Jag älskar att hon håller på! Jag blir så glad av det. Hon och Marie-Louise (Ekman) är sådana som bara fortsätter. Trots alla krämpor.
De flesta gör faktiskt inte det.
LENA CRONQVIST - SEX DECENNIER
KONSTAKADEMIEN, STOCKHOLM
16 MARS - 27 APRIL
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Läs mer av Staffan Bengtsson:
"Recension: Vårsalongen 2024 - Liljevalchs dansar och ler? ">>
"Recension: Berlinde De Bruyckere på Artipelag" >>
