UTSTÄLLNING
I Follow the Sun
Solrosor i konsten 1889-2024
29 juni - 5 januari 2025
Artipelag, Stockholm
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Steve Wood, Andy Warhol, Nr 1, 3 & 20. 1981. Museum of Urban Art, München. Foto: Konstguiden
Det var en mycket stolt och berättarglad konsthallschef Bo Nilsson som häromdagen invigningstalade på Artipelag i Stockholm.
Efter mer än tio års drömmande fick han äntligen se solrosorna ta över sin magnifika konsthall. Emil Nolde, Edward Steichen, Klara Kristalova, Erik Steffensen, Michael Ancher, Lena Cronqvist, Bror Hjort, Tal r, Anselm Kiefer och ett gäng andra ikoner under samma tak!
Tacka faen för att Nilsson och hans co-driver Adam Rosenkvist inte spar på krutet när de introducerar för publiken.
- Men solrosen är inte ett enkelt motiv, säger Nilsson med karaktäristiskt eftertryck; Det är komplicerat på många sätt, bara googla så ser ni själva… Komplexitet! Dualitet!
- Därför har vi inte valt enstaka verk av konstnärerna i den här utställningen, utan flera stycken för att visa på hur dedikerade konstnärerna som arbetat med problematiken kring solrosens ikonografi varit.
” Visst är landskapets natur på G lite överallt och visst har vi sett spännande solrosor på utställning tidigare - Men "I Follow the Sun" är ett pionjärarbete.
Ursprungligen hade Bo Nilsson Vincent vad Goghs välkända solrosmålningar från 1889 i tankarna när han planerade projektet. Svårigheter med att låna ut van Goghs ovärderliga målningar gjorde att han ett tag lade planerna på hyllan. Men så skaffade han sig ”ett ruckel” i Skåne, med medföljande potatisland. Detta potatisland förvandlade Nilsson (med viss hjälp, får man förmoda) till enormt solrosfält (100 000 blommor!) och då poppade även drömmar om det avsomnade utställningsprojektet upp ånyo.
- Jag släppte tanken på van Gogh, vi kunde inte ens komma över en teckning, men hans närvaro finns ju med i stort sett överallt ändå, som du ser.
I slutet av 1800-talet blomstrade solrosen som motiv hos många konstnärer. Till Europa hade solrosen kommit från i första hand Peru (Perus guldmynt kallas fortfarande sol) i mitten på 1500-talet, den hade blivit het som konstmotiv en bra bit in på 1600-talet men sedan svalnat. Det är först med van Goghs stilleben som den börjar florera på nytt i målarnas ateljéer.
Vänster: Clara Gesang-Gottowt Solrosor II, 2021 Olja på linne. Nora Bencivenni/Galleri Magnus Karlsson.
Höger: Vik Muniz After Van Gogh (Pictures of Color), 2001 Digital C-print © The artist and ADAGP, Paris, 2024
Både Michaels Anchers förtrollande Pigen med Solsikkerne och Jan Toorups hemlighetsfulla La Séduction ou Lueur de soleil couchant (Förförelsen eller solnedgångens död), som båda finns med på väggarna, målades van Gogh-året 1889 och är utställningens äldsta verk. Helt färska (2024) är dansken Erik Steffensens fyra Sunflowers. Fotografier som han (med direkt hälsning till August Strindberg) färglagt för hand med palettkniv och tygtrasa. Att Steffensen använt sig av färger som han ärvt av landsmannen Per Kirkeby fick åtminstone mig att dröja kvar lite extra vid just de här bilderna.
Nilsson/Rosenkvist pratar gärna om solrosens ikonografi och symboliska laddning, men också om den ståtliga växtens heliotropism det vill säga solrosens förmåga att följa solljusets gång och sluta sig och öppna sig i takt med ljuset. Karl Vennberg döpte en gång en diktsamling till Visa solen ditt ansikte och under vandringen på Artipelag blir jag mer och mer övertygad om solrosen som en mänsklig spegel. Visst kan den vara praktfullt, högrest, bländande, ja smashing på olika vis, men det konstnärerna i Artipelags urval tagit fasta på är snarare blommans existentiella rotstystem. Målerisk javisst, fotogenique, absolut, men Anselm
Kiefers och Gerry Johanssons fascination för den förbrända anemiska kroppen handlar tveklöst mer om oss som människor än solrosen som dekorationselement på kakfat och badhanddukar.
Att den starka gula färgen mer eller mindre satt konstnärers ögon i brand är lätt att föreställa sig. Expressionisten Emil Nolde, representerad med tre verk, räknas som en av de verkligt besjälade solrosmålarna. Den som besökt hans hus på gränsen mellan Tyskland och Danmark minns att han målat alla rummens väggar i guld eller rött eller orange, som om han tagit med sig solrosorna inomhus. Från Nolde hamnar man lätt hos Olle Baertling, som målade fyra oljor 1946 så långt ifrån hans berömda konkretism man kan tänka sig. Lite Nolde, lite Matisse.
När vi hamnar framför Edward Steichens fyra sanslöst häftiga fotografier blir Bo Nilsson extra upprymd;
- Det finns inte ett enda fotografi av Steichen i hela Norden! Jo, det finns visst något i Norge, men annars inte. Du förstår vad roligt detta är.
Dead Flower (1920), ett tonat silvergelatinfotografi, får en besökare intill mig att tala om köttätande växter. Ja, Steichens bilder är så fysiska och starka, trots sin relativa litenhet, att de verkligen står ut i mängden. Fernad Légers keramik Soleils sur fond orange från 1950-talet är lika överraskande samtida.
Kopplingen till vår samtid märks på flera sätt. Explicit i de verk av Edith Sihlberg (fyra oljor på duk) och Clara Gesang-Gottowt (sju oljor på duk) gjort på beställning från Artipelag. Färgstarka blomstermålningar som fått ta stor plats i den stora hallen.
Där intill hänger också brasilianaren Vik Muniz stora digitala C-prints (fotade papperscollage) After van Gogh. Visuellt iögonfallande repliker till holländarens mest reproducerade målningar. Ännu ett exempel på en konstnär som förnyat hela den här blomstrande lusten att vända och vrida på solrosen som motiv.
Vänster: Edward Steichen, Dead Sunflower, ca. 1920. Höger: Rinko Kawauchi Untitled, 2002.
Nilsson pratar också varmt för Steve Woods Andy Warholporträtt, som är de verk som öppnar utställningen. Tre fotografier plåtade sommaren 1981 när Warhol besökte Normandiet. Popkonstikonen, som ju själv sysslat flitigt med blomstermotiv, står rakt upp och ned med en stiligt blommande solros i sällskap. Gaysymbol men också hälsning till den där målningen från 1632 av Anthonis van Dycks (Självporträtt med solros) som räknas som det absolut första europeiska verket med solrosor i penslarnas fokus.
- Konstnären som speglar sig själv i solrosen. På den tiden då solrosen nästan hade något kungligt över sig!
Michael Ancher, Pigen med solsikkerne, 1889
Politik? Solrosens symbolik har figurerat i politiska sammanhang också, Ukraina, som har världens näst största odlingar, har använt sig av den på olika sätt. Bland annat har människor i Ukraina skickat mängde av solrosfrön i kuvert till Putin. Ingenting av detta på utställningen, men däremot finns Ai Weiweis ”anti-kinesiska” solrosfrön i keramik Sunflower Seads (tidigare utställt i Sverige på Magasin III) med.
Till denna helt egenproducerade utställning har Artipelag tagit fram en katalog som inte lämnar mycket i övrigt att önska. Ambitiösa texter, komplett bildmaterial, vackert linneband i tjusig solrosgul kulör. Informativa texttavlor inne i hallarna guidar givetvis bra de också, men det är stor glädje att efter besöket göra en andra runda med katalogens hjälp. Men varför fick inte August Strindbergs underbara lilla uppsats Solrosen (Prosabitar från 1890-talet) vara med? Säkert den fräckaste i ämnet som författats. Ingår i författarens samlade skrifter, band 27.
Hur går det då med dina egna solrosodlingarna nere i Torekov?
Bo Nilsson skrattar.
- Det där är OCKSÅ komplicerat, jorden tål de inte riktigt. Man får hitta på annat två tre år mellan varven för att marken ska återhämta sig. Vi får se vad vi orkar framöver.
Visst är landskapets natur på G lite överallt och visst har vi sett spännande solrosor på utställning tidigare - för en handfull år sedan visade till exempel Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn Takashi Kuribayashis fyra meter höga solrosskulptur från kärnkraftskatastrofens Fukushima (myten påstår att solrosor kan suga upp radioaktivitet ur jorden).
Men I Follow the Sun är ett pionjärarbete.
Utställningsvy " I Follow the Sun" på Artipelag. I förgrunden: Anselm Kiefer, Das Sonnenschi, 2021. I bakgrunden: Vik Muniz, Portait of Adeleine Ravoux, After Van Gogh, 2012. Foto: Konstguiden
I Follow the Sun
Solrosor i konsten 1889-2024
29 juni - 5 januari 2025
Artipelag, Stockholm
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs mer av Staffan Bengtsson:
"Trött på HILL? - Omöljligt! Recension av utställning på Sven-Harrys Konstmuseum" >>
"Recension: Får det vara en DESKTOP BABE? Arvida Byström på Dunkers Kulturhus" >>
"Recension: Dubuffets dröm - Rå konst på Millesgården" >>
"Konsten att leva i ljuset. Katarina Löfström på Thielska Galleriet" >>
"Recension: Berlinde De Bruyckere på Artipelag" >>
"Recension: Vårsalongen 2024 - Liljevalchs dansar och ler? " >>
"Kanske ordnar det sig när jag kommer till Koster. Intervju med Lena Cronqvist" >>
