UTSTÄLLNING:
Thea Ekström,
Tonsäker surrealism
MJELLBY KONSTMUSEUM
7 september - 4 maj 2025
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Installationsvy, Thea Ekström, Tonsäker surrealism, Mjellby konstmuseum. Foto: Staffan Bengtsson
Detta har jag väntat på, men faktiskt knappt vågat tro skulle bli verklighet. En fullödig retrospektiv med Thea Ekströms (1920-1988) gåtfulla rika måleri. Tack för det, Mjellby konstmuseum!
Eftersom jag odlat en mångårig faiblesse för konstnären, det har faktiskt gått att se utställningar med hennes måleri i mindre skvättar då och då, är jag orolig att jag också blivit överkänslig, kanske skulle få svårt att ta in och smälta.
Men Ekströms målningar står pall. Motivens och färgskalornas släktskap skulle ha kunnat ta ut varandra, men icke. Lackmålningar, tusch- och akvarellbilder, någon tidig studie i olja, ett par saker i blandteknik från 1957 som kunde varit målade av Kristina Abelli Elander 2024. Vitriner med brev och anteckningar avslutar utställningen, här står besökare och anstränger sig att se och läsa i det onödigt svaga ljuset.
Det är, kort sagt, en retrospektiv som jag sett fram emot i många år och för Thea Ekströms del så in i Norden välförtjänt. De 70 utställda verken speglar utomordentligt väl hennes produktion. Återkommande teman, som väggsprickan som blev till en existentiell följeslagare genom målning efter målning, år efter år, låter publiken få en fördjupad bild in i konstnärens liv. Gåtfullt är det, ett främmande språk på många sätt, men den som ger sig tid att vandra med blicken bland målningarnas figurer och tecken får lön för mödan. Ja, här har vi en konstnär som, efter en tid i diaspora, kommer hitta tillbaka till den stora internationella konstscenen, det är jag övertygad om. Och då kan konsthallen bara visa en bråkdel av alla de verk de nu förfogar över.
Lite bakgrund:
Förra året deponerade barnbarn till Ekström (som avled 1988) i runda slängar 300 verk till konsthallen. Halmstad konsthall förfogade redan över en del, men med detta nytillskott gavs Mjellby en unik chans att producera den där efterlängtade utställningen, som med titeln Tonsäker surrealism, ska pågå ända fram till 4 maj 2025.
Vi är många som fascinerats av Thea Ekström. Hennes äventyrliga liv och hennes gåtfulla måleri har väckt förundran och nyfikenhet. Hela hennes livsöde utspelar sig i ett konstromantiskt sken.
Här på Mjellby konstmuseum får jag för första gången möta konstnären i verkligheten, känns det som.
Allt hennes prat om musik och dans (jo, jag har läst på ordentligt) finns i de små masonitpannåerna som trängs på väggarna. Dessvärre har utställningsarkitekten spikat upp mdf-skivor bakom målningarna, som ofta är blygsamma till formatet, så att en del av originaliteten i hennes estetik trivialiseras. Men Thea Ekströms värld av tecken och figurer med ekon från hällristningar och primitiv folkkonst lever. Sena 50-talet tydligt surrealistiskt, men så snart vi hamnar i 60-talet tätnar mystiken i ett måleri som både kunde kallas minimalistiskt och flummigt.
” Utställningen med Thea Ekströms jättelika produktion (jag hoppas verkligen den får fötter och vandrar vidare till andra institutioner) är en publikmagnet.
Med en dämpad färgskala målar och ristar hon berättelser med både helvetiska och paradisiska förtecken. Mannen och kvinnan återkommer frekvent, könen tar stor plats, sprickor i väggar och kroppar blir till öppningar där livet rusar hitom och bortom, in och ut, som i ett slags extatiskt kopulerande. Konstnären och masonitskivan, honan och hanen, ormen och fåglarna, bokstäverna och sången…
Över tid förändras uttrycken. En period använder hon starkare färger. Röda blodstrimmor kommer ur hud och kropp. Svart tusch våldför sig, ökar dramatiken i bilderna som annars oftast är målade med milt handlag.
Vänster: Thea Ekström, Babusjkan, 26.1.67 (1967) Höger: Thea Ekström, 28.1.67, Lackmålning (1967).
Thea Ekströms liv var en karusell av äventyrligheter. Hon levde periodvis bland cirkusartister, teatersällskap, romer, turnerande orkestrar, kulissmålare på Gröna Lund, som barpianist. Kärlek kom och gick, det var säkert lätt att förälska sig i den mörka skönheten med livslågan brinnande. Den fantastiska målningen 14.1.66 (Ekström ersatte titlar med datum) är en minnesbild från livet i romernas närhet och rymmer liksom hela hennes pilliga sätt att skapa och berätta. Den som går riktigt nära masoniten ser att konstnären till och med skrivit dit namnen på vilka som bodde i de olika vagnarna. Det är en på en gång sluten och öppen värld; ett slags kartbild omsluten av en kärleksfull orm.
Förutom Ulrica Hydman Vallien har väl ingen konstnär släppt in ormen med samma respektfullhet som Ekström?
Vänster: Thea Ekström, 1962. Höger: Oscar Reutersvärd, partner in crime.
Längre in i stora hallen hänger den pyttelilla Babusjka (som jag väl egentligen ska kalla 26.1.67). 15 x 15 cm som avbildar en spåkvinna i sitt tält. Ett par ögon stirrar mot oss. Hon tittar inåt, berättade Ekström.
-Jag tror hon tittade ut över Kazakstans vidder och fantiserade om att få komma hem igen och dricka tegelthé med mycket hästmjölk och mycket smör i.
Detta handlar nu inte om något dokumentärt skapande, även om Thea Ekström alltid verkar ha varit uppfylld av livets framfart omkring henne. Folk mördas, natur förgiftas, män våldför sig på sina kvinnor – ämnena till trots smälter allt samman i en djupt personlig dröm- och fantasivärld.
Efter en tid vid Pernbys målarskola i Stockholm på 1950-talet, mötte hon Oscar Reutersvärd på Konstakademien. Hon fängslades av den bildsköne Lundadocentens konsthistoriska föreläsningar. En vänskap och kärleksrelation utöver det vanliga uppstod. Bevarade brev vittnar om ständiga samtal kring skapandet, men också om vilken stark erotisk laddning som uppstått mellan de båda. Var och varannan målning förser hon med texten Till Oscar i bildernas underkant.
Vänster: Thea Ekström testamenterade sin kvarlåtenskap till Oscar Reutensvärd. Höger: Thea i sin ateljé intill "Sprickan". Foto: Privat
Outsider? Kanske inte ändå. Thea Ekström hann få en 30-årig karriär som konstnär innan (bl. a.) en envis TBC satte punkt 1988. Då hade Theatåget kommit upp i rejäl fart, både på hemmaplan och internationellt. Så kanske inte outsider, mer särling med sällsynt utpräglad integritet.
Mystiken har, som sagt, alltid följt henne. Att sätta etiketter på hennes skapande (surrealism är bara en aspekt) har icke låtit sig göras.
- Vad jag gör? Jag vet inte. Jag bara gör det.
Så svarade hon när Hans Axel Holm intervjuade henne i hennes ateljé på Brunnsgatan i Stockholm 1963. Då hade hon precis lanserats som konstnären ”som tatuerar sina bilder” på separatutställning i Paris. Självaste Jean Dubuffet köpte verk där på Galerie Raymond Cordier, precis om premiärminister Pompidou. Publiken och kritikerna älskade hennes säregna lackmålningar. Moderna museet handlade redan på debututställningen i Stockholm 1960.
Thea Ekström, Komposition, 14.1.66. (1966). Moderna museet.
En stor målning från 1970, inköpt av Svenska kyrkan i Ekströms födelseby Söndrum, har samma slags filmiska rörelse och dramatik som Picassos Guernica. Genom åren hade konstnären stor glädje av sina kontakter med männen i Halmstadgruppen och Axel Olsson curerade stor utställning i konsthallen med hennes verk i början på 70-talet. Ekström visades runt om i världen samtidigt med kollegor som Öyvind Fahlström och Olle Bærtling. I början på 1980-talet kom resan lite grand av sig. Sjukdom och trasigheter kom i vägen.
Om detta hade jag gärna läst mer om i den bok som Mellby konsthall låtit konstkritikern Linda Fagerström författa. Dessvärre har författaren inte tagit sig tid att fullfölja sin studie, något jag inte kan låta gå okommenterat förbi eftersom en heltäckande bok om Thea Ekströms fantastiska konstnärsliv så länge efterfrågats. Thea Ekström. Dissonans, harmoni, surrealism (Mjellby konstmuseum) är en grandios besvikelse. Av bokens 260 sidor fyller Fagerströms text 30 helsidor. Baksidestexten talar om en ”första större forskningspublikation”, men i verkligheten har författaren levererat en tunn livlös text, baserad på sedan länge tillgängliga källor.
Thea Ekström, Tonsäker surrealism, Mjellby konstmuseum
Ta det här med musiken.
Musik var en ständigt pågående kraft i Ekströms liv. I lägenheten på Brunnsgatan spelades de första plattorna med Rolling Stones. Själv spelade Thea sedan barnsben orgel och piano. Flydde till pianot, säger Ragnar von Holten någonstans. Men kärleken till musik var större än så.
-Musik är för mig all sorts ljud. Det kan vara ärter i en burk.
En annan gång säger hon: linjen har ingenting med notskrift att göra. Och tillägger: mer KARDIOGRAM.
Har inte Fagerström hört det? Fagerström gör nämligen affär av Theas intresse för musik (”en dimension som ofta förbisetts i Ekströms konstnärskap”) och påstår, tvärsemot konstnären själv, att musikens ”teckenskrift, noter” har med Ekströms tecknande att göra.
Musikens betydelse i Ekströms liv är Linda Fagerström långt ifrån den första att lyfta fram. Dessutom säger konstnären själv, högt och tydligt (för den som gitter lyssna), att hennes linje inte har någonting med ”notskrift att göra”. Istället, säger Ekström, är hennes linjer ett slags ”kardiogram”, sådana kurvor som grafiskt åskådliggör våra hjärtans slag med hjälp av EKG-apparater.
Viktigare ändå att så mycket förblir dolt i denna så kallade forskningspublikation. Driften i Ekströms otroligt produktiva skapande (vid ett tillfälle berättar hon att hon har 130 målningar stående i våningen) hänger intimt samman med relationen till Reutersvärd, det kapitlet kunde givit så spännande och på riktigt inträngande studier, men det är som om Linda Fagerström varken ser eller hör. I ett efterlämnat handskrivet testamente från 1961 donerar The Ekström hela sin kvarlåtenskap till Oscar.
Författaren och läkaren Eva Ströms text, i katalogen till Ekströms utställning på Kristianstad konsthall 2007, borde ha kunnat inspirera. Men Fagerström föredrar rutinmässigt påklistrade genusperspektiv när hon någon gång tangerar den sexuella sfär där så mycket av Ekströms skapande utspelar sig.
Nej, Linda Fagerströms ”forskningspublikation” rör sig konsekvent på snubblande fötter över dansgolvet. Ospännande, okänsligt, tondövt. Hennes språk är kantigt och halvakademiskt och fullt av plattityder. Som i bokens allra sista summerande sats: Tack vare de samlingar av Thea Ekströms konst som finns idag – och som fortsätter växa – kan ingen längre hävda att hennes konstnärskap är okänt.
Vem är det, Linda, som hävdar att ”hennes konstnärskap är okänt”!?
Ragnar von Holtens* lilla 80-sidiga skrift Thea Ekström från 1979 (utgiven av Sune Nordgrens framsynta Kalejdoskop) är en guldgruva i jämförelse med Fagerström livlösa röse och Hans Axel Holms mini-intervju med Ekström i skriften Svenska Bilder (Cavefors, 1963) en pärla. För att inte nämna Bengt-Åke Kimbrés gamla intervjufilm för SVT 1977.
Ulf Linde brukade likna sin roll som kritiker vid dansörens; följ konsten som dansaren följer musiken. Vilket förstås kräver gehör. Och prestigelöshet. Förutom lust såklart.
Thea Ekström, Utan titel, 1956
Om jag vore Mjellby konstmuseum skulle jag kräva författararvodet tillbaka per omgående. Och beställa nytryck av von Holtens lilla skrift. Men njut av bokens bilder, det är en skatt.
Nå, nu var det ju plötsligt högsommar kring konsthallen där ute på fältet och kring den nyrenoverade vita konsthallen. En cykelresa från Halmstad rådde fest och hallänningarna tycktes denna lördag i september ha gått man ur huse, i bästa stassen, för att fira återkomsten av konst i trakten. Stor utställning med Halmstadgruppen (det är ju faktiskt deras konsthall) fyllde andra delar av konsthallen.
Muhammad Ali invigde fräck väggmålning och Ingela Ihrman nytt videoverk. Irma Schulz och Hans Kennemark musicerade. Ekströms familj var på plats, det fotograferades med mobilerna till höger och vänster.
Under nytillträdda konstchefen Lena Froms ledning är det tydligt att Mjellby konstmuseum vill förtydliga och förstärka sin position som hemvist åt surrealismen i Sverige. Utställningen med Thea Ekströms jättelika produktion (jag hoppas verkligen den får fötter och vandrar vidare till andra institutioner) är en publikmagnet. Med bättre omdöme kan Halmstad få ett självklart besöksmål med internationell potential. Men då behöver någon slipa de slöa knivarna.
UTSTÄLLNING:
Thea Ekström,
Tonsäker surrealism
MJELLBY KONSTMUSEUM
7 september - 4 maj 2025
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs mer av Staffan Bengtsson:
"Recension: Fri färg på Konstakademien i höst" >>
"Trött på HILL? - Omöljligt! Recension av utställning på Sven-Harrys Konstmuseum" >>
"Recension: SOLROSOR är mycket mer än VAN GOGH på Artipelag" >>
"Recension: Arvida Byström på Dunkers Kulturhus" >>
"Recension: Dubuffets dröm - Rå konst på Millesgården" >>
