RECENSION:
Visioner.
Katarina Löfström,
25 maj - 20 oktober
Thielska Galleriet
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Ute i Thielskas försommargröna skulpturpark står Katarina Löfströms Open Source. Verket består av tusentals svarta plastpaljetter. Fattigmansneon, säger hon.
Den lätta vinden får verket att reflexmässigt fladdra till. Konstnären själv beskriver det som en replik till filmkonstens rörliga bildspråk men själv kommer jag att tänka på ikoniske modeskaparen Paco Rabanne som på 1960-talet skapade häftigt mode med paljetters hjälp. Sångerskan Francois Hardy glänste i guldpaljetter på premiärfestivaler, Jane Fondas Barbarella tog paljettbodyn långt ut i rymden… Jo, Löfströms skulptur (format som en uppförstorad Smart Phone) leker med filmbildens pixlar, hon har gjort det i cinemascope nere i Wanås tidigare, men just nu, när vinden, som sagt, kommer och går i Thielskas trädgård är det Packo the wacko jag får upp på skärmen.
Katarina Löfström huserar på Thielska hela sommaren med utställningen Visioner. Sophie Allgårdh har curererat och som vanligt nuförtiden på Thielska handlar det om danse de couple; en samtida konstnär bjuds in för att, bildligt talat, dansa med husets egna mästare. Ofta blir det bra, som med Maria Friberg i fjol, andra gånger lite tillgjort (inga namn). Visioner är en lågmäld pardans, Löfströms verk smyger lite grand på tå.
” Visioner är en lågmäld pardans, Löfströms verk smyger lite grand på.
Som konstnär har Katarina Löfström färdats i ljudets och ljusets riktning under lång tid. Hennes bakgrund i musikbransch och videobransch har givit henne en ovanlig plattform i svensk samtidskonst. Minimalistisk i sitt tonfall, allt utom slumpmässig i sitt handhavande. Ofta mild i färgskalan som en Ulla Wiggen eller,
ännu starkare, Hilma af Klint (som K L själv gärna håller fram som själsfrände).
Katarina Löfström, Echo, Echo, Echo!, 2023, skulptur i tre delar. Foto: Urban Jörén
Nere i Munchsalen står de tre ljusringarna Echo, echo, echo på spröda stativ. Ser ut som så kallade Selfielampor som går att handla
för en femhundring hos Claes Ohlsson. Jag förstår Löfströms fascination inför den här helgonglorian som kidsen sätter på mobilen och lånar stjärnglans av. När Strindbergs nuna (en byst står intill) plötsligt blir en selfie är det extra roligt eftersom Strindberg ju själv var en flitig selfiefotograf.
I passagen bakom Hjalmar Söderberg-rummet hänger 14 utskrifter på plywood med motiv från videoverket Point Blank. Suggestiva flyktiga bilder som både har en grafisk och kyrklig klang. Ögat trivs i dem, och det är en njutning att ”åka med” i perspektivet. En större UV-print står uppställd i matsalen, den är 90 x 90 cm och upplevs osökt som ett objekt med kyrkliga ekon.
Katarina Löfström, Whiteout, 2001, videoanimation, 3.40 min. Musik av Terre Thaemlitz.
Katarina Löfströms verk har gott om undertext, en rikedom av rötter ned i sådant som grekisk-romersk mytologi. Verket AIM kan också utläsas ANIMA. Ovidius metamorfoser har hon till hands. Det är ett ordentligt lyckokast att Thielska samtidigt visar Stefan Johanssons elektriska målningar från tidigt 1900-tal. Målaren som få hört talas om men vars nästan komiskt eletricitetsbesatta bilder nu pratar i vänskaplig dialog med Löfström.
Johansson är definitivt Löfströms smidigaste danspartner på parketten.
Vänster: Katarina Löfström, An Island, 2004 (video loop). Höger: Stefan Johansson, Kajen i kvällsljus, 1927, akvarell
Associationen till Paco Rabanne har jag förstås inte gripit helt ur luften. Den extraordinäre modeskaparen arbetade en hel del med Victor Vasareley, den konstnär som kanske mer än någon annan brukar förknippas med 1960-talets kinetiska konstriktning. I perspektiven och formerna finns många beröringspunkter att känna
igen. Spanjoren Rabanne och schweizaren Vasareley har lämnat ett fascinerande arv av optiska äventyr efter sig som jag är säker på att
Katarina Löfström inte har något emot ha med på resan in i ljusets bländande skönhet.
Visioner.
Katarina Löfström,
25 maj - 20 oktober
Thielska Galleriet
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs mer av Staffan Bengtsson:
"Recension: Får det vara en DESKTOP BABE? Arvida Byström på Dunkers Kulturhus" >>
"Recension: Berlinde De Bruyckere på Artipelag" >>
"Recension: Vårsalongen 2024 - Liljevalchs dansar och ler? ">>
"Kanske ordnar det sig när jag kommer till Koster. Intervju med Lena Cronqvist"
