MELLAN PÄRMARNA - Staffan Bengtsson tipsar om tre aktuella konstböcker om Ola Billgren, Susan Sontag och Frida Fjellman
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
---------------------------------------------------------------
Böcker om konst löper minst två risker. Antingen får vi panegyriska hyllningar till det enskilda geniet eller snåriga saker där trendiga teorier hotar att drabba de stackars konstnärerna med drunkningsdöden.
I aktuella bokfloden har jag lyckligtvis hittat tre undantag som jag varmt rekommenderar.
Billgrens värld revisited
Ola Billgren är vår moderne konstnär framför andra. Framträdde tidigt på 60-talet med verk av internationell klass. Måleri, collage, fotografier. Att han gick bort bara 61 år gammal är hart när omöjligt att begripa med tanke på hans enorma produktion.
Nu har Elleströms Förlag nyligen givit ut boken; Livslång rörelse. En essä om Ola Billgrens konstnärskap, författad av mångårige vännen och skribenten Douglas Feuk.
Sällan har jag kommit så nära en konstnär som i Douglas Feuks bok. Jag gjorde själv tv med Billgren, bodde granne med honom på Klostergården i Lund, drack vin med honom på Jims Bar i Malmö, var ett tag redaktör för samma studenttidskrift om film som Billgren, men aldrig att jag fick in en fot innanför fasaden. Så att läsa Feuks närgångna kunniga och vänligt känsliga texter blir som att kliva in i Billgrens konstnärskap på nytt.
Om förebilderna från konstens och filmens värld. Om sökandet och kämpandet med bildskapandets sanningar. Om enskilda verk in i minsta tillblivelsedetalj; Feuks umgänge och brevväxlingar med Billgren har givit honom en unik möjlighet att ta oss in i konstnärens privatliv och ateljé och det är en sann lyckokänsla att följa författaren i hans observanta och mycket personliga berättande.
Det generösa bildurval (inga verk går okommenterade förbi) bidrager till att vi efter nästan tjugofem år (OB gick bort 2001) får nytt tillträde till Ola Billgrens suggestiva bildvärld. Bättre än såhär har ingen tidigare skrivit om Ola Billgren. Ingen!
Fotots dunkla väsen
1981 publicerades författaren och kritikern Susan Sontags (1933-2004) banbrytande bok On Photography första gången på svenska. Nu har Peter Kihlgård översatt på nytt (Albert Bonniers Förlag), språkligt skön som originaltexten, och jag kan bara konstatera att Sontags volym (som blivit två eftersom Att betrakta andras lidanden från 2003 lagts till) inte bleknat ett dugg.
Idag när fotokonsten etablerat sig på museer och gallerier också i Sverige finns det verkligen behov av Sontags skarpsynta upplysningar i det dunkla mörkrummet.
Detta är litteratur som förtjänar att läsas i mindre doser åt gången. Vare sig Sontag filosoferar kring fotografen som tillförlitligt sanningsvittne eller medveten lögnhals, opersonlig rapportör eller ”kreativ” konstnär, så gör hon hela tiden läsningen spännande och överraskande. Kan fotograferandet vara en aggressiv handling? Den sortens frågor vimlar det av. Fotografen både plundrar och bevarar…
Ingen har som Sontag (möjligtvis John Berger då) ett öga som så oförtröttligt kan se bakom bilder och bildernas magiska yta. Vare sig hon talar om Cartier-Bressons ovilja mot färgfoton eller Diane Arbus känsla/brist på känsla för avvikarna i samhället så befinner hon sig liksom på fotots insida, mitt i framkallningsbadet.
Som sagt: ge Sontag lite tid. Förblindade av mobiltelefonens selfies och snapshots kan det vara på sin plats med en lite krävande tänkare också. Förläggare Daniel Sandströms förord håller upp dörren!
Skimrande och innerligt
En helt annan bok är den skimrande vackra volym med glaskonstnären Frida Fjellmans produktion och som Patric Leo formgivit åt henne. Detta är en bok av ögongodis, guld och glitter, glas och glasyrer, allt sådant som långt in på strama 1990-talet kategoriskt klassades som billigt och ”dålig smak”.
Oftast har jag, handen på hjärtat, svårt för den här sortens glossiga album som konstnärer gärna giver ut på egen hand eller med galleristens hjälp. Pralinernas sockerhalt gör en lätt övermätt kvickt.
Men Fjellmans värld platsar väldigt bra på stora glassiga bildytor! Bokens är precis lika glittrig som allt annat hon lämnat ifrån sig, ett litet konstverk i sig alltså.
Det är tjugofem år sedan hon lämnade Konstfack. Hennes genuina faiblesse för tingens dekorativa sidor och deras självklarhet i rummet, gör henne tämligen enastående som konstnär. Hennes keramiska björnar och rävar, glasbitarna som blivit rökmoln, kristallkronorna som dinglar som jättelika halssmycken från taket, replikerna till Erik Höglund… Allt finns med. Det blixtrar av smashing objects och den höga skulpturen From where I stand för Ersta sjukhus 2023 har fått ett eget kapitel med dokumentationsbilder och text av Frida själv. Introduktionen I fablernas värld på fyra sidor har författats av Bo Madestrand.
Boken som skådespel (Fjellman figurerar här och var själv) och konstkatalog på samma gång. Från en kvinnlig konstnär som jag tror värdesätter vitrinskåpet lika högt som Nationalmuseum.
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs mer av Staffan Bengtsson:
Recension: Staffan Bengtsson besöker Millesgården och Liljevalchs >>
"Recension: Fri färg på Konstakademien i höst" >>
"Trött på HILL? - Omöljligt! Recension av utställning på Sven-Harrys Konstmuseum" >>
"Recension: SOLROSOR är mycket mer än VAN GOGH på Artipelag" >>
"Recension: Arvida Byström på Dunkers Kulturhus" >>
"Recension: Dubuffets dröm - Rå konst på Millesgården" >>
