Den här utställningen har jag verkligen sett fram emot. Att den överträffar mina största förväntningar gör ingenting mindre glädjande, säger Staffan Bengtsson som här recenserar Jockum Nordströms Inget papper, inga mynt på Liljevalchs konsthall, Stockholm.
Det är arton år sedan Jockum Nordström senast ställde ut såhär omfattande (fler än 100 verk) som i vår på Liljevalchs+. Förra gången intog han Moderna museet, nu fyller han två av konsthallens salar med helt nytt material - textilierna, framtagna med hjälp av Handarbetets vänner, närmast dagsfärska. På många sätt en helt bedårande prestation- ljust och lättsamt hängt med avgående chefen Mårten Castenfors som lyhörd kurator.
Om Jockum Nordströms materiella enkelhet och barnsliga lekfullhet i ateljén har åtskilligt sagts. Beskrivningen stämmer även denna gång. Hans inte sällan frivola parningsakter, med lite utklätt 1700-tal som möter linjalernas 1900-talsmodernitet, får mig att minnas min egen systers lek med klippdockor som barn. Pappersbitarna häftar fast vid varandra, men bara sådär lagom, i nästa sekund kan kjolen eller klänningen falla av och blotta naket underliv. Mer pålitlig än så var inte funkisen; så skört, i alla dess former, är den mänskliga komedien, La Comédie humaine.
På vernissaget pratade Nordström om sig själv, inte utan ett leende, som Stockholmsskildrare. I sina blyertsteckningar är han stundtals besatt av byggnader och interiörer. Enligt konstnären fantasier men de påminner alltid om någon trist skola eller något ödsligt ämbetsverk man besökt. Det är rum som andas lika mycket ”målarmamsellen” Josabeth Sjöberg som betonbgbrutalisten Le Corbusier. Småstadsidyll vägg i vägg med Miljonprogram.
Nordströms teckningar har behållit sin spänst genom åren, hans originalitet och estetiska svärmeri ritar sig med blyertsens alla valörer ut i rymden och hem till barndomens älskade teckningsblock.
"Det är inte svårt att älska detta konstnärsskap." / Staffan Bengtsson
Utställningsvy Jockum Nordströms utställning "inget papper, inga mynt" på Liljevalchs + 27 januari - 14 maj
Det är omöjligt att inte gripas av hur opåverkad denne romantiker och humorist tycks gå genom samtidens inställsamhet och glättighet.
Ibland pratas det om hans naivism men Jockum Nordströms faiblesse för det barnsligt lekfulla bottnar i långsamt och intimt umgänge med konsthistorien och konstens skrivna och oskrivna regler.
Den här gången fastnar jag i funderingar kring centralperspektivet, ett berättargrepp han använder med stor medvetenhet och glädje. Centralperspektivet var från början ett slags ”navigationsinstrument” och konstvetare brukar hävda att den första målning baserad på centralperspektivet signerades av arkitekten Filippo Brunelleschi på 1400-talet. Därefter löpte verkligheten linjärt bort mot horisonten i sådär en fem hundra år innan modernismens pionjärer återerövrade det subjektiva ögat från det som Ulf Linde kallade ”seendets rationalisering”.
Jockum Nordströms nostalgiska centralperspektiv värmer som centrallyrik och centralvärme, låter betraktaren ge sig iväg på alla sorters villovägar, bortom de parallella linjernas fångenskap.
Nordström avgör såklart själv vad som är långt borta och vad som är nära.
Vid sidan om dessa teckningar visas collage och akvareller och mer eller mindre viktlösa mobila skulpturer skapade av papper och stråltråd (som kan ha följt med några kavajer hem från kemtvätten). Det plingar och plockar här och var. Så skört och, upprepar jag gärna, bedårande i all sin oförstördhet.
Några större naturcollage i en färgskala som man minns från DDR-broschyrer och polska förpackningar är fönster av annat slag och väl förankrade i den sena modernismen.
Helt oväntat kan jag också komma att tänka på en gammal målarstöt som Torsten Andersson, men det tror jag att jag är ganska ensam om.
Allra nyast är tygapplikationerna som kallas Hem till fots och som hänger i trapporna mellan de två salarna. Textil är som allt först och främst material i Nordströms händer och klär denne välklädde estradör väl. Här kan säkert mer komma.
Kärnan i Jockum Nordströms värld? Att dagarna och nätterna gör sitt bästa men att de nog alltsomoftast bleknar bort i sina ansatser? Vad kan vi mer begära? Att den ekvilibristiska stapeln av tändsticksaskar som vi nyss så varsamt byggt upp inte ska rasa omedelbart…?
Utställningen pågår till 14 maj så alla borde hinna se, tack för det!
Staffan Bengtsson i granskar Jockum senaste konstverk på utställningen Inget papper, inga mynt på Liljevalchs +
Till sist: hade jag haft ett finger med i programsättningen på Liljevalchs hade jag passat på att ställa ut den ljuva Josabeth Sjöbergs i källaren istället för den utställning med Knut Andersson som mest känns ointressant och pliktskyldig. Josabeth och Jockum spelar på samma skönt spruckna stränginstrument, det hade givit sköna ekon.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Klicka här för att läsa mer av Staffan Bengtsson